Mejla

Frasse Levinsson

Det är oss ansiktsblinda det är synd om

KOLUMNISTER

Jag har en känsla av att jag glömmer bort ansikten oftare än andra människor. Nu vet jag i och för sig inte hur ofta genomsnittpersonen träffar någon hen har glömt att hen har träffat, men det borde vara mer sällan än stup i kvarten.

Det hela är väldigt bekymmersamt. Människor är nämligen inte särskilt förtjusta i att inte bli ihågkomna. Därför har den här kognitiva bristen förvandlat mitt sociala liv till ett enda stort minfält. Ett minfält jag måste vandra över allt oftare nu när världen börjar bli sig lik.

 

Häromdagen var jag till exempel ute och promenerade på Södermalm. Allt gick fint, fram till att en främmande man uppenbarade sig i mitt synfält. När jag mötte hans blick flydde hans mungipor åt varsitt håll. Han var glad att se mig, men jag kunde för mitt liv inte lista ut varför. Det enda som var tydligt var att främlingen inte var någon främling.

– Nämen tjaaaa! sa han.

Jag hälsade tillbaka och ansträngde mig för att se ut som om, jag visste precis vem han var. Men som så många gånger förr blev jag förrådd av mitt odugliga pokeransikte. Passagerarna i flygplanet som passerade ovanför oss kunde se att jag inte hade en susning. Det kunde mannen också. Hans leende försvann och hans blick blev sorgsen. Han såg ut som jag berövat honom allt som är vackert.

– Ingen kram? Ingenting? frågade han.

 

Apropå det här med ”Ingeting?” förstår jag inte riktigt vilken typ av hälsning som skulle vara bättre än ett ”Tja!” men sämre än en kram, men låt oss inte fastna i det. Det är sorgen jag vill diskutera. Det är som sagt inte första gången jag får stifta bekantskap med den. Ibland möts jag till och med av ilska. Det otäckaste jag vet är ett irriterat ”Men vi har ju träffats!”. För vad tror människorna som säger så egentligen? Att jag glömt bort dem med flit? Att det är ett litet spratt jag håller på med? Nej, lyssna nu. Min ansiktsblindhet är ett handikapp, och det är mig det är synd om.

Det slår mig nu att jag skulle vilja fråga mannen jag mötte hur roligt han tror att det är att gå genom livet och göra människor besvikna i tid och otid. Om jag bara kunde komma på vem han var. 

Av: 

Frasse Levinsson

Publisert:

LÄS VIDARE

Björns trädgård är Stockholms farligaste plats

ÄMNEN I ARTIKELN

Vänskap

Relationer

Södermalm