Konstgjord glädje är bättre än ingen alls

KOLUMNISTER

Någon sade mig häromsistens att tv:s burkskratt försvann redan 1993. Eller om det var -96. Det spelar mindre roll. Poängen var att inte ens amerikanerna lägger på förinspelade skratt i sina ­tv-serier längre. Denna upplysning meddelades med en så högdragen kännarmin att varje ifrågasättande föll platt. Tvivlen vågade inte ens resa sig ur sin korg i bakhuvudet för att sniffa efter skämda fakta.

Så här i efterhand är jag övertygad om att det är struntprat. Så fort kanal­väljaren klättrat upp till femman tycker jag att burkskratten finns där. Men det vore intressant om min tvärsäkra kännarvän har rätt. För om amerikanerna har slopat konserverade skratt måste det betyda något. Kanske att de har blivit ­säkrare på sig själva. Eller att kvaliteten på komedierna blivit bättre. Eller att publiken blivit smartare, eller ­åtminstone bättre dresserad. Eller alltihop.

Det finns förstås något ­genant och tarvligt med burkskratt, som med allt konstgjort. Plastblommor. Fiskpinnar. Det där amerikanska margarinet som ­fåfängt heter ”I can’t belive it’s not butter”. Men burkskratt skulle kunna vara till nytta också. I vardagen.

Tänk er ett förväntansfullt fnitter så snart ni kommer hem från jobbet och kliver in genom dörren. Lite spridda garv när ni börjar lägga upp historien om hur dagen varit. Och så explosionen när ni når finalen.

Det är trots allt lite si och så med vår egen tillvaros dramaturgi och rappa ­replikskiften. Alla skämt är improviserade. Ibland blir det platt, ibland för invecklat. Lite välplacerade burkskratt skulle vara till hjälp.

Det vore inte bara en fråga om att staga upp självförtroendet och undermåliga skämt. En skrattsalva när vi blir pompöst allvarliga skulle vara nyttigt för självdistansen. Det finns ett par predikande skribenter på Dagens Nyheters kultursida vars ­kolumner alltid skulle ackompanjeras av flatgarv. Och så har vi livets alla små förtretligheter. Sådana som lätt blir till slukhål för allt gott humör. Men säg att det kom ett flabb när botten gick ur matkassen, eller när en hemma­boende tonåring moraliserade om veganism. Det skulle sätta besvären i proportion.

Jag vet vad ni tänker: Ett liv med burkskratt skulle vara ett helvete. Kanske det. Men ibland är konstgjord glädje bättre än ingen alls.

ARTIKELN HANDLAR OM