Förtrycket fortsätter – men nu är det tyst

KOLUMNISTER

De svarta får inte ta körkort.

Inte i det land jag snart ska namnge.

Om de kör bil ses det som ”en fara för landets säkerhet”.

Svarta får bara vårdas av svarta läkare.

De svarta får inte arbeta, annat än just inom vården där de måste finnas för att ta hand om sina egna.

För att kunna få ett sådant jobb krävs tillstånd från en vit.

Svarta människor anses ­inte kapabla eller värdiga att bestämma över sig ­själva eller sina egna liv.

De vita måste skriva på och godkänna om de svarta ska få studera, resa utomlands, skaffa ett eget bankomatkort eller om de vill ­skilja sig.

När de rör sig utomhus måste alla svarta människor täcka sina kroppar eftersom de annars kan väcka anstöt och förbjudna känslor.

De svarta måste laga all mat, handla, städa, tvätta och sköta barnen åt de vita.
När de går på restaurang eller till en helig byggnad finns speciella avdelningar så att de vita slipper beblanda sig med dem.

De svarta får självklart inte gå på fotboll eller konserter eller ta en öl på egen hand.
Vad de svarta människorna tänker, vill, känner och drömmer bryr sig ingen om.

Nu byter vi ut ordet svarta mot kvinnor och säger: ”Varmt välkomna till Saudiarabien”.

Vi blickar sen mot burkornas Afghanistan och mot de afrikanska länder där könsstympning är vardag.

Och vi väntar, förgäves, på protesterna från världens ledare (män) och folk.
När det vidriga apartheid pågick i Sydafrika protesterade, med få undantag, en hel värld.

Samma värld sörjer nu frihetskämpen Mandela.

Men när kvinnor förtrycks, då är det sjungande, skrämmande tyst.

Diskrimineringen ursäktas med kultur och religion, oavsett om det är grova vantolkningar av islam eller fanatiska kristna.
Omvärlden skulle aldrig acceptera samma förtryck på grund av ras, under ­någon som helst kulturell eller religiös täckmantel.

Men de är ju blott kvinnor. Bara halva jordens befolkning.

Dessutom sitter ju de mäktiga shejkerna i Saudiarabien på upp mot 25 procent av världens samlade oljeinnehav.

Kanske har det något med skammens tystnad att göra.

Kanske.

ARTIKELN HANDLAR OM