Mejla

Oisín Cantwell

Sorry, men jag tänker inte rasa mot rökförbud

KOLUMNISTER

– Regeringen föreslår rökfria uteserveringar. Kan du rasa? frågade chefen.

Sorry, det kommer inte att ske. 

Så var det dags igen.

Knappt hade folkhälsominister Gabriel Wikström hunnit göra sitt utspel om rökfria uteserveringar och busshållsplatser så var nikotinisternas eviga litania om att de är förföljda i gång igen.

Och senast i morgon har någon rökfri liberal tillfälligt gett upp sitt malande om volymer i invandringen och i stället skrivit en debattartikel om att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna borde utökas med en paragraf om den ovillkorliga rätten att få förpesta andra med sina Marlboros.

I dramaturgin ingår även att en chef på Aftonbladet vill att jag ska vara indignerad. Chefers tankebanor är som bekant inte alltid ett under av originalitet, men det är å andra sidan inte mina heller.

Förra gången ämnet var på tapeten, det var något år sedan, gjorde jag nämligen som jag blev tillsagd, även om jag vägrade att gå med på det vansinniga förslaget att ställa mig och bolma i ansiktet på medmänniskor vid busshållplatser med dold kamera.

Folk skulle ju bli livrädda om en knäppskalle attackerade dem med sina cigaretter.

Jag skrev, texten publicerades och det rasslade som sig bör till i mejlen. Hyllningar från rökare och svavelosande bannor från folk som anser att nikotinister är utsända av djävulen.

Men bland alla dessa reaktioner som var marginellt mindre förutsägbara än min text dök någonting annat upp.

En kvinna som är allergisk mot rök skrev i vänliga ordalag om sina besvär. Anfall av astma, huvudvärk, illamående, ökad medicinering. Hur hon knappt kunde sitta på en uteservering.

Hon berättade även om hur arroganta vissa rökare är. Det var inte ovanligt att hon möttes av axelryckningar då hon förklarade att hon blev sjuk av cigarettrök och frågade om de kunde gå i väg från uteserveringen och blossa.

Det fick mig att tänka på en incident jag hade varit med om bara någon dag tidigare på ett café. En höggravid kvinna frågade om rökarna som just slagit sig ner bredvid henne kunde sätta sig vid ett ledigt bord några meter bort. "Gör det själv", fnystes det till svar.

Jag insåg att läsaren hade rätt. Det är inte rimligt att vi rökare ska göra andra människor sjuka. Och jo, även röken utomhus kan drabba.

Det har hänt så mycket sedan jag var ung. Då fanns det rökavdelningar på tåg och flyg, det bolmades i tv och i min andra hemstad, Dublin, röktes det på biografer.

För tio år sedan förbjöds rökning på krog. Det blev ett liv och ett kiv även då, i dag är det svårt att förstå att det någonsin varit tillåtet.

Det finns mindre intelligenta inslag i den svenska tobakspolitiken. Att snus numera i princip är lika dyrt som cigaretter efter skattehöjningar är folkhälsomässigt huvudlöst.

Men Wikströms förslag är modernt, progressivt, civiliserat. Förhoppningsvis leder det även till minskat rökande.

Min enda invändning är tramset om "neutrala tobaksförpackningar". Få saker, herr folkhälsominister, är så vackra och så klassiska som utseendet på Camels, Winstons och Marlboros askar.

Någon jävla måtta får det vara. 

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Gabriel Wikström

Tobak

Oisín Cantwell