Marklundsfejket – som en repris från förr

KOLUMNISTER

Likheterna mellan IB-affären, Geijerskandalen, Alcalásvindeln och Marklundsfejket är slående.

I alla fyra fallen följer etablissemangets reaktion samma mönster: Fint folk sluter sig samman, höjer klubban och krossar budbäraren.

Detta är en defekt på vår nationalkaraktär: I kampen mellan David och Goliat håller vi på Goliat.

Jan Guillou avslöjade 1973 en militär spionorganisation, IB, som snokade på hyggliga vänstermänniskor. ÖB säkrade etablissemangets rätt att ljuga. Statsminister Palme bussade fram åklagaren Robèrt. Guillou och hans kolleger greps. De dömdes till ett års fängelse för ”indirekt haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda”.

Goliat - David 1-0.

Justitieminister Lennart Geijer brukade vara kund hos minderåriga flickor på horhus. Rikspolischefen hade varnat statsministern om att justitieministern var en säkerhetsrisk. Det avslöjades 1977 av Peter Bratt i Dagens Nyheter.

Statsminister Palme benämnde journalister ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”. Palmes hot och bluff synades av ingen. DN:s chefredaktör bad om ursäkt och betalade skadestånd. Bratt sattes i vedboden.

Goliat - David 2-0.

Jesus Alcalá gjorde ett försök att av Sida svindla till sig 250 000 kronor. När utredningen startades avslöjades Alacalá 2001 av Thomas Michélsen i DN. Med en namninsamling byggde etablissemanget en försvarsmur för kulturikonen.

Fallet ledde till fängelse för Alcalá. Men på kultursidor fördömdes Michélsen för ”sin kampanjs försåtlighet och illvillighet”. Krav ställdes på att han skulle lämna tillbaka det journalistpris han tidigare tilldelats.

Goliat - David 3-0.

Sådan är stämningen, när en journalist avslöjat, att Liza Marklunds ”Gömda: En sann historia” är lögn. Monica Antonsson har gått i Marklunds och huvudpersonen Maria Erikssons fotspår. Hon har skaffat fram dokument från socialvård, domstolar och invandrarverk, talat med varje inblandad släkting, fästman, politiker och myndighetsperson.

”Mannen med de svarta ögonen” ska systematiskt ha misshandlat flickvännen Maria och hotat deras dotter med kniv. Hans liga av araber utfärdade en fatwa; de skulle döda Maria varhelst i världen hon befann sig. Med två barn tvangs hon fly, beskyddad av den trygge norrlänningen Anders. Med skyddad identitet höll de sig gömda, flydde till Chile och fick senare asyl i Amerika.

Antonsson punkterar i ”Mia, sanningen om Gömda” ballongen: Norrlänningen är i själva verket en chilenare, som suttit i fängelse för mordförsök på rivalen, ”mannen med de svarta ögonen”. I varje detalj Antonsson kollar avviker boken från verkligheten.

Maria är en narcissistisk mytoman som gjort sitt liv till ett oavbrutet bidragsbedrägeri. Hon har för att förverkliga sitt liv övergett ett tidigare och något äldre barn. Som jagad var hon inte mera rädd än att hon upprepat återvänt till hemstaden för att besöka släkten.

I ”Gömda” var det synd om Maria. I verkligheten är det synd om de vardagsgestalter som fått sina liv förstörda av den så kallade sannskildringen.

Deckardrottningen Marklund är en del av eliten. Hon har hedersuppdrag för Unicef och prestigeposition på en stor tidning. På Antonssons meritlista finns bara att hon medverkat i lokalrevy, sjunger country och skriver i Allas Veckotidning.

Det blir som med IB, Geijer och Alcalá: Etablissemanget står upp för Goliat. Skandalen vädras inte på DN:s kultursidor. Det kan bero på att chefredaktören sitter som styrelseledamot i ett av bokförlagen. Nyhetstelevisionen har knappt nuddat ämnet. Det kan bero på att en ansvarig utgivare brukar låna Marklunds villa i Malaga.

Och precis som i tidigare skandaler: Anfall är bästa försvar. Förvrid perspektivet. Ett av förlagen har i ett rekord i futtighet låtit sin advokat i Maria Erikssons namn författa en anmälan till Justitiekanslern. Antonsson anklagas för att i strid med tryckfrihetsförordningen ha röjt Marias skyddade identitet.

Hur det går? Tips: Goliat - David 4 - 0. Jag garderar inte med kryss. Makten vinner alltid.

Hut går aldrig hem.

ARTIKELN HANDLAR OM