Alla kan inte få allt - och bli kungar eller lucior

Publicerad:
Uppdaterad:

Det är en vacker tanke. Det är också rättvisefascism.

Om två år ska Sverige visst vara tillgängligt för alla, enligt ett riksdagsbeslut taget för snart tio år sedan. På handikapporganisationernas hemsidor gnuggar man lyriskt händerna och menar att en miljö som inte är till-gänglig för alla utesluter och diskriminerar.

I USA klassas sedan 1990 otillgänglighet som diskriminering. Och nu ska varenda källarlokal, vindsvåning och städskrubb i Sverige vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Sanktioner ska kunna utfärdas mot den verksamhet som inte följer lagen.

”Att inte kunna använda samma entré som övriga besökare eller tvingas ta en bakväg är kränkande”, säger man på De handikappades riksförbund (DHR). Att gå in bakvägen verkar dock inte kränka ställets

personal.

Vad man glömmer är att alla utesluts från något. Ja, från det mesta, faktiskt, också utan att vara funktionshindrade. Somliga finner ingen att älska, andra får inte sitt drömjobb, eller blir ofrivilligt barnlösa.

Miljöer som flotta herrklubbar, ordenssällskap, riddarhuset eller vissa golfbanor är otillgängliga för majoriteten. Själv har jag inte tillgång till de finaste restaurangerna - till det är min plånbok för tunn. Diskriminerande?

Att kräva att vara med överallt förtar tjusningen. Som när luciatågen miste sin trolska glans på 70-talet då dagisfröknarna bestämde att det var allas rätt att vara Lucia.

En herrklubb blir inte densamma om kvinnor är med och tjejmiddagen är förstörd om den bevistas av män eller barn.

I vårt perfektionshetsande tidevarv är de fysiskt eller förståndsmässigt funktionshindrade människovärdets väktare och en påminnelse om hur snävt och skevt vårt samhälle definierar lycka och att vara lyckad.

Men ser man sig om i världen finner man halvmeterhöga trottoarkanter, ojämna kullerstensgator och livsfarliga trappor. Dock ser man också någonting annat: i Sverige ska var och en klara sig själv och kunna öppna sin egen dörr medan man på andra ställen i världen hjälper varandra - ju fattigare land desto större vilja att hålla upp dörren eller lyfta en rullstol.

Här i motståndslöshetens, de elektriska dörröppnarnas och de nerfasade trottoarernas land är vi självständiga in absurdum, så till den grad att vi förlorar den naturliga känslan av solidaritet, omsorg och medmänsklighet. Ingen ska uteslutas, tillgänglighet för alla - och sen?

När allt är anpassat och den som kände sig utesluten nu kan ha tillgång till varje plats han eller hon drömt om att besöka, är man nöjd då? Eller ska staten också tillhandahålla förståelse, respekt och ett vänligt leende? Kompisar? Älskare och älskarinnor?

Det är inget fel på strävan efter en tillgänglig miljö men retoriken skrämmer.

Det perfekta samhället är en illusion och att med tvångsmedel sträva efter det påminner om mörkare tider. Alla kan inte få allt och bli lucior, kungar och presidenter.

Vilka är då ”alla” och vad är egentligen handikapp och funktionshinder? Gemene man tänker rullstol, på sin höjd blindhet eller hörselnedsättning. Men begreppet är vidare än så.

Vad göra med dem som lider av kronisk smärta eller trötthet? Eller dem med fobier? Där hjälper inte alla ramper och specialhissar i världen. Vilket handikapp ska gälla år 2010?

Jag läste om en kvinna i USA som lider av så många fobier att hon har fått en tränad apa att ha med sig vart hon än kör eller går. En hjälp-apa som kan öppna dörrar, kramas och hålla handen. Kanske det är svaret? En apa per medborgare 2010.

Anna Ekelund

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM