M.A. slår Lordi på fingrarna

KOLUMNISTER

Tack, människor.

Det är M. A. Numminen som tackar.

Den finurlige finske falsettsångaren och avantgardisten firar 40 år som musiker i år. Och det är han som ska ha tack.

Jean Sibelius och Lordi i all ära, Mauro Antero Numminen har vissa kvaliteter som andra spelmän från de tusen sjöarnas land inte kan nå upp till. Och falsetterna har hans briljante dragspelare försökt betvinga genom att fila på arrangemangen. Riktiga Numminen-aficionados kan dock fortsätta att njuta av dessa adelsmärken eftersom de tränger sig fram med jämna mellanrum ändå.

Herr Numminen är mannen som tycks göra vad som faller honom in, på ett sätt som ständigt faller den trogna publiken i smaken. När han stod på toppen av sin svenska karriär hade han 200 spelningar om året här, nu blir det inte lika ofta.

Politiskt korrekt är han knappast. Inte heller smickrar han den breda publiken med lättköpta grepp. Jo, den metaforiska kärlekslåten om gummibollen blev en slagdänga, men riktigt bekväm är den nog inte, varken för traditionell schlagerpublik eller kulturella finsmakare.

Tillsammans med virtuoserna

Pedro Hietanen, dragspel, Mika Siekkinen, flygel, och Pekka Samanto, kontrabas intog M. A. Stockholmsscenen Fasching i veckan. Efter starten med klassikern ”Perkele” fortsatte den nyfolkliga allmogejazzdrag-spelsorkestern med både jazz och o-jazz.

Jazz: den gamla varianten av ”Singing in the rain”, men i svensk tappning, översatt via finskan och möjligen med hjälp av M.A:s psykiater: ”Låt ösregenet slå, för jag skrattar ändå...låt den stormiga byn sopa ren avenyn...

O-jazz: ”Ångesten försvinner när vi sjunger dägge...dägge, dägge, dägge”.

M.A. började alltså redan 1966. I Sverige gavs han ut på svenska 1972, med underrubriken ”äkta finsk neger-jazz på svenska”.

Genom åren har han tonsatt Wittgenstein, skrivit låtar på esperanto, spelat in vilda tyska julsånger och gjort populärmusik av kommunstyrelseprotokoll.

Hans stämningsfulla ”Med min kvinna i riksdagshusets park” – som även finns i tysk version – stod i sex år på finska rundradions svarta lista och fick inte spelas i etern förrän 1972. Skälet: låten ansågs förhärliga alkohol, förnedra politiker och uppmuntra till lösaktigt leverne.

Den store Numminen har skrivit barnböcker, gjort massor av tv-program, medverkat i filmer och på festivaler. Han hade planer på att inta Sovjetunionen också, på den tiden, men efter en intensivkurs i ryska och en del konflikter med den kommunistiska byråkratin gav han upp.

– Det hör till saken i jazzmusiken att det kommer överraskningar, säger M.A. på scenen.

Han tittar ned i golvet, pillar med trumvisparna och ler snett när han uttrycker sig.

Han har spelat jazz, klassiskt, rock och folkmusik. Liksom Picasso har han haft perioder – en nyfolklig, en avantgardistisk, en undergroundperiod, till och med en technoperiod, fast han kallade den tech-no.

För några år sedan hade jag förmånen att få göra en kortare turné med Mauro Antero i Finland. Nej, vi spelade inte. Vi drack öl. M. A. är nämligen expert på mellanöl, en dryck han bestämt talar om som en kulturform. Han har skrivit ett omfattande, närmast vetenskapligt verk om de finska mellanölsbarerna. Dessa kvarterspubar är en institution i Finland. I varenda stadsdel och byhåla har de blivit tillhåll för alla sådana original som brukar kallas vanligt folk.

Lite i stil med de grekiska kaféerna, fast med furumöbler och korkmatta på golven.

I utkanterna av Åbo, liksom i arbetarstadsdelarna i Helsingfors – överallt ställde sig folk upp i mellanölsbarerna för att hedra M.A. när han gjorde entré. Applåder, visslingar och hurrarop. I arbetet med boken hade han besökt nästan varenda sådan institution i hela Finland.

Nu finns hans äldsta skivor utgivna på nytt. Köp och njut!

Robert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM