Här säljs fortfarande äkta vaniljmunkar

KOLUMNISTER

Tänk att de finns kvar. Kaféer som fortfarande är äkta konditorier med napoleonbakelser, vaniljmunkar, syltkakor, vanliga, hederliga, mjuka smörgåsar med prickig korv och en gurkskiva på eller färska gifflar med ost. Alltså inga jättestora baguetter, som är svårforcerade, inte heller enorma muffins eller brownies. (För två år sedan visste nästan ingen vad brownies var.)

I min närhet finns det ett underbart ställe, där allt det i inledningen nämnda verkligen existerar. Utan krusiduller har vi också en typisk femtiotalsmiljö med sin enkla och trivsamma stämning. Mycket litet har i princip ändrats sedan jag upptäckte ställets anspråkslösa charm.

För några år sedan berättade ägaren att man tänkte modernisera

interiören. Jag blev skakad och avrådde bestämt från förändringar genom att framhålla hur värdefullt det är att bevara en genuin inredning.

Man lyssnade på mig, så förnyelsen resulterade i endast sex korgstolar.

En hel säsong åt jag frukost här så gott som varje dag, och hade alltid dagens tidning med mig.

Så småningom blev jag bekant med familjen som fortfarande äger konditoriet, och vi brukade börja dagen med att prata om vad som hade hänt. Nu äter jag visserligen inte frukost där längre, men det händer att jag tar med barn och barnbarn dit, där dom alltid kan hitta sin favoritbakelse.

Min smak har under åren förändrats. Just nu äter jag helst deras sagolika, starkrosa hallonmoussetårta. Något jag har svårt att avstå ifrån är de alltid dagsfärska, hembakade råg-russinbullarna. Nu gäller det att stoppa frysen full med dem, innan konditoriet stänger för semestern.

Det är inte bara det att det är gott bröd, dessutom är ägarna och de anställda flickorna alltid trevliga. Oftast är det fullt av gäster, många i övre medelåldern, men också barnfamiljer och ungkarlar, som besöker kaféet nästan varje dag.

När tid ges, sätter sig personalen gärna ner vid stamgästers bord för en pratstund. Om jag gjort en kortare resa, blir jag, när jag kommer tillbaka, alltid glad för att kaféet står kvar.

Mina vänner, som också besöker konditoriet, berättar för mig att man frågat efter mig, undrat hur jag mår och skickat hälsningar. Och det är ju trevligt.

Vi hoppas att ägaren kommer att fortsätta att driva konditoriet under nuvarande former och bevara den okonstlade Söderstämningen.

Kerstin Thorvall

ARTIKELN HANDLAR OM