Hur akut var insatsen, egentligen?

1 av 20 | Foto: ANDREAS HILLERGREN
Sent på tisdagskvällen satt de avhysta EU-migranterna från Sorgenfri kvar utanför stadshuset i Malmö i protest.
KOLUMNISTER

Sorgenfrilägret är ett minne blott.

Polisens insats var i det närmsta felfri.

Men hur akut var avhysningen, egentligen?

Polisen anlände redan före gryningen. Industrigatan, utanför Sorgenfrilägret, spärrades av i båda riktningarna.

Lokala aktivister och några av EU-migranterna bars bort. En och annan motdemonstrant gick samma öde till mötes. Många av de boende grät, men ingen uppges ha kommit till fysisk skada.

Med en närmast kirurgisk precision såg polisen till att utrymma stället. Kvar blev ett 30-tal personer som satte sig vid entrén och vägrade att flytta på sig.

I bakgrunden började rivningen. Bilar och husvagnar forslades bort. En bulldozer stod där och väntade.

Efter tre, fyra timmar av passivt motstånd gav de sista personerna upp. De reste sig och tågade mot Stadshuset för att demonstrera.

Vad protesterna leder till går bara att sia om. Men en sak är säker: alla visste vart det barkade, oavsett åsikt om lägret.

Människorna bodde olovligen på privat mark, ägaren ville ha den tillbaka. Situationen var ohållbar i längden.

Och grundproblematiken är så mycket större än frågan om Sorgenfrilägret – Rumäniens diskriminering av romer är främst en utrikespolitisk utmaning.

I stället väcks en annan tanke. Polisinsatsen kan knappast kritiseras, då man följde order och löste situationen utan att någon kom till skada. Ett hundratal poliser, från olika delar av landet, agerade helt enligt boken.

Frågan är snarare hur resurserna fördelas, vilka prioriteringar som görs.

Situationen på Sorgenfri var allvarlig, men inte akut. Efter rivningen och saneringen av ödetomten väntar högst troligen en annan sanering.

Tre meter under marken finns cancerframkallande kemikalier som bara kan frigöras genom grävning eller schaktning. Det kan ta månader, till och med år, innan marken kan börja bebyggas igen.

Mer akut är läget på andra platser runtom i Sverige. Vecka efter vecka sätts flyktingboenden i brand.

Under oktober eskalerade det med hela 13 bränder. Att ingen ännu har dött är ett under. Och inte en enda misstänkt gärningsman har anhållits.

Svensk polis har bristande resurser. Men på plats – som i dag på Sorgenfri– klarar man sitt jobb.

Frågan är bara var insatserna behövs mest just nu.

avPatrik Lundberg