Detta är vad en människa vid en viss punkt är beredd att göra

1 av 12 | Foto: KRISTER HANSSON
Flyktingar vandrar genom Danmark på väg till Sverige.

RØDBY. De bara går. När solen börjar gå ner möter vi de omkring hundra flyktingarna som vandrat sedan förmiddagen på motorvägen från Rödby.

Malmö, ropar några unga män.

Malmö!

Motorvägen är avspärrad. Polisbilar rullar makligt före och efter vandrarna. I övrigt tyst, jag hör fågelsång och trädens sus.

Mäktigt är det att se. Detta är vad en människa vid en viss punkt är beredd att göra.

En man går i strumplästen. Några bär barn. Flera drar en rullväska. En kvinna vacklar. De unga männen har ännu stuns i stegen. En flicka går stelbent i nya styva vandringskängor, de skaver synbart.

Men hon går. De går.

Det talas om dialog. Danske statsministern Lars Løkke Rasmussen talar om "internationella förpliktelser". Om att "återvända till processen". Om att "föra dialog".

Men hur för man dialog med Mohamed Aldawish från Syrien?

Hans hus i Damaskus är borta. Hustru och två barn finns i Sverige, förmodligen i Malmö.

Hur diskuterar man "processen" med Amid Shabhazy, en 28-årig ingenjör från Afghanistan som är på väg till sin mamma?

Han litar inte på dansk polis som vill bussa honom för övernattning. De kommer att låsas in, tror han. De kommer att tvingas tillbaka mot Tyskland.

Ingenting av detta händer.

Polisen låter dem vara. Vad ska de göra? På mina frågor om vilka instruktioner dansk polis har vänder de mig ryggen. En slår på håll ut med armarna: Detta är politik!

En av polisen anlitad tolk går från grupp till grupp, försöker övertala. Tänk på barnen! Det är för farligt på motorvägen!

Någon halvtimme blir flyktingarna stående, villrådiga.

En grupp flockas runt mig, viftar med sina tågbiljetter, köpta i Hamburg för hundra euro. De pekar: Malmö!

Några rabblar resvägar. Österrike var okej. Ungern var hemskt.

– Men varför hjälper oss inte danskarna? Snälla, be den svenska regeringen att hjälpa oss.

Jag frågar var de ska sova. De pekar alla mot buskagen. Där någonstans.

Plötsligt väljer de ändå att lämna motorvägen och börja gå på en mindre väg, som även den går norrut.

Köpenhamn är 13 mil bort. Men Danmark öppnar sig och släpper fram dem.

Längs med vägen dyker frivilliga upp. De har vatten. De har kex. Filtar. De är bekymrade.

– Vi måste lösa det här, danskar och svenskar, säger Murat Aksoy, Köpenhamnsbo som följer flyktingarna.

Så går himlen från lila till svart och en fuktig kyla kommer krypande.

Då ser vi även en förstulen trafik med små privatbilar, som i skydd av mörkret tycks plocka upp flyktingarna och kör till Köpenhamn. I så fall medvetna om att det är straffbart. Att transportera en flykting är i dansk lag jämställt med flyktingsmuggling.

Vid midnatt är de skuggor vid vägkanten, några med filtar över axlarna. De rör sig i samma lugna jämna takt. De går mot vad de vill tro är ett nytt liv.

avKerstin Weigl

ARTIKELN HANDLAR OM