Depressionen är ett bottenlöst fall

KOLUMNISTER

Lyssnade på en vän.

Satt där och lyssnade på en av de där tusentals långtidssjukskrivna som nu ska betala regeringens skattesänkningar till dem som har jobb, men uselt betalt.

Min vän berättade om sitt liv, om sitt liv där han satt i den svarta lädersoffan. Han berättade om sorg, raseri och förvirring. Om kampen för det minsta lilla.

Att betala en räkning. Att passa en tid. Att bara lyckas få på sig en jacka och gå ut.

Att komma ihåg.

Och det var först dagen därpå, när jag satt och skakade på tunnelbanan, som jag mindes – att jag också hade varit i det där skitläget.

Inpackad i bomull. Diagnos: depression.

Jag kunde ingenting.

Jag kunde inte ens gå in i en lägenhet. Stod där som fastspikad utanför dörren tills min första man kom farande med nyckel och låste upp.

Kunde inte laga mat. Så min första man fick handla, hacka, skära, steka, duka och lägga upp middagen på våra tallrikar.

Kunde inte heller inreda, som alla de andra fruarna. Så min första man fick dra i väg och hyra något slags bohag och byggde sedan ett vardagsrumsbord av … betongsten.

Som han la en grön duk över.

“Vad är det där”, frågade våra gäster förvånat och stirrade på högen av betong.

“Ett bord”, svarade vi.

En depression är att falla.

Det är att falla som en sten genom hundratals, nej – tusentals oceaner.

Att falla nedåt, nedåt mot en botten som inte finns.

En depression är förlamning. Att inte kunna göra motstånd, att inte kunna göra någonting.

Så gick åren och en dag … jag minns hur jag kom in i en hall. Ett barn på min arm och där visste jag med ens: det hade vänt.

Stenen hade stannat och jag var på väg. Sköt som en fisk genom oceanerna, fast åt andra hållet, på väg upp mot ytan. Långsamt i början, men sedan gick det undan.

Och till sist sprängde jag vattenytan och drog det första giriga andetaget.

Jag kunde börja leva igen.

Vad nu? Nu sköljer tårarna över ansiktet, där jag sitter på tunnelbanetåget, och jag kan inte fatta hur jag har kunnat glömma den här historien.

Det var ju det här som jag skulle ha berättat för min vän:

Att det finns en vändpunkt.

En punkt då resan tillbaka börjar. En dag, då den brutala stenen möter någonting som är ännu större och starkare.

Och som också är du.

Monica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM