Man kan inte svära sig fri från sexismen

KOLUMNISTER

Jag blir som kolumnist ofta hopbuntad med andra kvinnor som skriver krönikor. Den som kritiserar tycker kanske inte det är värt att lära sig se skillnad på oss. Som när journalisten Mustafa Can gjorde ett utspel om elaka kolumnister i teveprogrammet Drevet och döpte oss till ”Lindorna & Belindorna”. Som om vi inte hade egna för- och efternamn eller skriver för olika tidningar och har olika åsikter. Det är alltid män som har kallat oss ”Lindorna & Belindorna”, eller ”Linnorna & Lindorna”. Inte med det sagt att inte kvinnor också buntar ihop oss. Jodå, av kvinnor har det hetat att man är ett alibi. Jag har aldrig hört någon kritisera ”Jannarna & Hackisarna” eller förklara dem lidande av Tourettes syndrom.

Jag funderar på detta medan jag läser boken ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren. Den har orsakat en hel del diskussioner eftersom författaren hänger ut Aftonbladets kulturredaktion samt dissar en hel del andra människor inom svenskt kulturliv.

Det har klagats att det händer för lite i boken eller att den är för elak i sitt privata geggande. Men det intressanta med Maja Lundgrens bok är ju den subtila sexism på en redaktion som hon beskriver. Något som gör i alla fall mig lite deprimerad.

Spelet. Makt(köns)utövandet. Män som chefer. Kvinnor som underhuggare. Jargongen. Det avslappnat sexistiska, förklätt i ”schysta” vänstervärderingar om allas lika rätt och så. Och hur ensamma till exempel kvinnliga, i detta fall journalister och skribenter, är i fighten mot dessa strukturer. Sedan några år är det ju ute med Kvinnor Kan-tjafs. Kvinnliga nätverk - blä! Det fejkade systerskapet ligger hemma utbränd.

I åratal har det snackats lite löst om vi borde ha ett kvinnligt nätverk på Aftonbladet. Där vi skulle kunna snacka ihop oss om hur man löser att ha huvudansvar för barn och samtidigt klara en chefsposition. Eller om problemet med att kvinnor sällan blir framlyfta som kandidater till nyhetschefsjobben. Eller varför Kvinnamaterialet blir styvmoderligt behandlat. Eller hur vi skriver om kvinnor och män i tidningen. Väljer ämnen och bilder. Och så vidare. Men det blev aldrig några träffar.

Vi drog oss alla mer eller mindre ur. ”Det får ju inte bli något krig mot männen liksom.” Rädda att vi skulle uppfattas som rättshaverister.

Men det är INTE unikt för Aftonbladet, att det skulle behövas vädras lite, gud nej. Det finns överallt. Fortfarande.

Problemet att det är just så subtilt att man ibland måste fråga sig om man bara är paranoid eller knäpp. Det handlar om tonfall, ordval eller hur man blir bemött på en branschfest eller till exempel i en recension. Sådant som det inte finns statistik och utredningar eller löneunderlag att luta sig emot.

Inte hjälper det heller att Maja Lundgren ju erkänner sig som just paranoid och lite galen. Hon hör röster och läser in kodade meddelanden på kultursidan. Hm.

Men ”Myggor och tigrar” pekar också på ännu något som komplicerar. I sin bok förhåller sig Maja Lundgren stundtals till andra kvinnor på ett väldigt nedvärderande sätt, så som det lätt blir när spelplanen inte är riktigt lika stor som männens. Kvinnor passerar förbi Maja Lundgren som dumma offer eller knulldockor. Hon surrar själv som den mygga hon hatar när en annan kvinnlig skribent tar sig fram.

Nä, kvinnor kan inte svära sig fria från sexism bara för att fler män sitter i förarsätet. Sexism smittar, precis som rasism. Alla måste duscha av sitt klet. Jag kan räkna upp tusen gånger när jag själv spelat spelet. Men också tusen gånger som jag har blivit spelad. För mitt namn är som sagt inte ”Lindorna & Belindorna”. Eller ”Alibi”. Det är Belinda Olsson.

ARTIKELN HANDLAR OM