Trots dockor ville han leka riddare

KOLUMNISTER

Unisex är tillbaka.

Det är föräldrarna som har tröttnat på att antingen klä sina ungar till rosa prinsessor eller kamouflerade stridsmän.

Och de har gruffat rätt hårt. Så hårt att klädbjässarna har tvingats reservera i alla fall några hyllmeter till unisex, barnkläder som passar både en kille och en tjej.

Kläder som inte har bestämt kön redan från början.

Men unisex är inte något nytt. Det var på banan redan under 70–talet och jag har testat fenomenet i två omgångar – på båda mina pojkar. Och därför kan jag med en viss auktoritet hävda att unisex har en gräns.

Att det finns en tydlig gräns.

Hur som – det var härliga tider.

Det var fritt fram och fria händer – och mina två grabbar såg knappast skymten av något blått.

Det var rött, lindblomsgrönt, vitt och orange.

Det var senapsgult.

Det var tomteröda kalasbyxor och sparkdräkter med stora oranga prickar.

Det var tröjor med hjärtan och segelbåtar.

Det var fridsamt, optimistiskt och glatt.

Men som sagt – det fanns en gräns.

En tydlig gräns.

Och en dag kom äldste sonen hem med åskmoln i ögonen och sa att han aldrig mer skulle ha röda kalasbyxor.

”Har någon sagt något?”

Ett mörkt: ”Ja.”

Och så var det bye, bye med den unisexen.

Samma sak med den yngste. Han var väl fyra, när han plötsligt fick syn på en militärgrön jacka på det stora varuhuset. En flygarjacka med skinnkrage, axelklaffar, fickor och dragkedjor.

Som en kobra högg yngste sonen tag i den där jackan och släppte den inte. Jag slet och han höll fast. Jag ropade nej, nej, nej och han grät i olyckliga floder.

Kan en mamma ge efter för ett skrikande barn?

Ja, det kan hon.

Det kunde i alla fall den här mamman.

Och så var det slut med den unisexen – också.

Det var mer.

Minns hur jag skapade en ”dockhörna” i grabbarnas rum. Tanken var att de skulle få ”välja”, att de skulle ”få chansen” att leka ”mamma, pappa, barn”. Att vara ”omhändertagande”.

Men inte blev det något vyssjande och matande i den där hörnan. Sönerna vräkte ut blunddockor och kuddar, svepte täckena som riddarmantlar runt axlarna, förvandlade docksängarna till några sorts stridsvagnar och drog sedan tjutande genom lägenheten.

Nej, det är inget fel på unisex. Det är värt alla försök.

Men som sagt – där finns en gräns.

Monica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM