Mejla

Malin Persson Giolito

Sverige låter Greta, 16, ensam sköta protesterna åt oss

1 av 2 | Foto: TT
Greta Thunberg.

Jag minns inte hur många gånger jag har demonstrerat med min mamma. Däremot minns jag att jag mer än en gång gjorde tydligt hur PINSAMT jag tyckte att det var (krigsdansade mig exempelvis igenom en fredsdemonstration). Men jag blev äldre. Fick egna politiska åsikter. Och tack vare mamma har jag aldrig någonsin tvivlat en sekund på att min röst räknas. Om bara tillräckligt många ropar tillräckligt högt och tydligt, då hörs det tillslut.

 

”Snart kommer gula västarna till Sverige”, påstår fler och fler som livnär sig på att påstå saker. Det är tänkt att låta avskräckande. För vem vill riskera köer på motorvägen, eller vara tvungen att undvika centrala stan varje lördag månader i sträck? Det finns bara ett problem. ”Gula västarna” finns redan i Sverige. De som får betala priset för att förmögenheter, fastigheter och kapital ska beskattas så lite som möjligt, de som drabbas av segregation, centralisering och växande ekonomiska klyftor, de har funnits i Sverige många år. Men det är klart. De blockerar inga vägar, de försöker inte storma Rosenbad. För de blågula västarna syns inte, de hörs inte. De STÖR inte. För vi är inte som fransmännen, brukar vi säga. För vi har slutat tro att våra röster räknas, tänker jag. Vi tror att bara en ”influencer” har makt.

 

När jag var liten brukade vår granne, en tysk journalist, skratta åt att alla medier i Sverige använde sig av samma experter, att de fick monopol på svenskarnas tyckande. ”Finns det bara en kriminolog i Sverige?”, brukade den tyske grannen fråga min pappa. ”Ja”, svarade mamma. ”Synd bara att han snyter sig i kökshandduken.”

Och åttiotalets Sverige var onekligen praktiskt uppdelat. Ett precis lagom antal Sherlock Holmes fanns tillgängliga, med både diagnos och lösning. Pohlman visste vad det skulle bli för väder, Malena höll koll på hur många gånger i veckan man borde ligga, Plex kände på sig hur det skulle gå i vilken sport som helst och Jan Guillou kunde svara på alla andra frågor om precis allt. Ville man plocka in en författare i en tyckarpanel ringde man Jörn Donner, hela SF:s budget gick oavkortat till Ingmar Bergman och varje år blev alla lika besvikna för att Astrid Lindgren inte fick Nobelpriset. Världen har möjligen blivit större sedan dess, även i Sverige. Men den svenska fascinationen för kändisar är fortfarande lika stor och tvivlet på vår egen makt verkar starkare än någonsin.

 

Ta bara klimatförändringarna, vår tids stora ödesfråga. Greta Thunberg inspirerar som bekant vuxna och barn från hela världen och alla samhällsklasser att gå man ur huse för att höja sina röster. Det rapporteras om rekordstora demonstrationer, i land efter land. Utom i Sverige. I Sverige – som höll på att brinna upp i somras – uteblir massprotesterna. Istället har vi Greta (med ett uppbåd av journalister som rapporterar om Greta). Och varje fredag låter vi en 16-åring – praktiskt taget ensam – sköta protesterna åt oss. I bästa fall beror det på individualismens förbannelse. I värsta fall har vi misslyckats med att lära våra barn att deras röster räknas.

Jag undrar om svenskarna har tappat tron på kollektivets makt. Vi verkar ha glömt att även om Kamprad möblerade vårt folkhem så var det fackförenings- och nykterhetsrörelsen som grundade det. Bibliotek läggs ner, arbetsrätten demonteras och kommunala kulturskolan får det allt svårare, trots att hela vår existens vilar på samarbete. Endast i grupp är vi starka nog att uträtta någonting. Och nej. Att taktikrösta i Melodifestivalen räknas inte.

 

Jag bor i Bryssel. Under de senaste månaderna har hundratusentals demonstranter, i första hand skolungdomar, gått ut på de belgiska gatorna för att kräva att klimatförändringarna tas på allvar. På några korta veckor har detta fullkomligt förändrat hur belgisk media rapporterar om miljön och den politiska diskussionen. De belgiska ”gröna” partierna seglar i opinionsmätningarna upp som Belgiens starkaste politiska kraft och den flamländska miljöministern fick avgå till följd av uttalanden hon gjorde kring skolprotesterna.

På torsdag kommer självaste Greta till Bryssel för att demonstrera. När ni tittar på rapporteringarna vill jag att ni ska titta på det som händer bakom henne, bredvid henne, runtomkring henne. Jag vill att ni ska lägga märke till kollektivet. Och påminna er själva om att om vi höjer våra röster, då hörs det så småningom, bara vi gör det tillsammans. För det har min mamma lärt mig.

Och min mamma har alltid rätt.

avMalin Persson Giolito

ARTIKELN HANDLAR OM