Mejla

Malin Wollin

Mandelmanns finns inte på riktigt

Publicerad:

KOLUMNISTER

Kan man välja vad man låter sig provoceras av? Jag tror inte det, jag hoppas inte det, för i så fall är jag ganska säker på att jag har valt fel.

Givetvis provoceras jag av samhällets orättvisor, förtryck, klasskillnader och reklamavbrott mitt i en sexscen. Men denna provokation är förväntad, rimlig och nästintill statligt subventionerad; det är i sin ordning.

Men lyssna på detta:

Det finns ingenting. Ingenting, som provocerar mig så mycket som Mandelmanns.

Och då har jag nog aldrig sett ett avsnitt i sin helhet.

Gustav och Marie Mandelmann.
Foto: Cecilia Möller/TV4
Gustav och Marie Mandelmann.

Vi har den lille prinsen också, den där danska tandraden som heller inte köper saker i affären.

Jag älskar affären, men jag avskyr Mandelmanns. Inte paret Mandelmanns förstås, de verkar genuint sympatiska och oförstört mysiga (trots enorm framgång.)

Men formatet. Lögnen. Glittret i människors ögon när de pratar om ett recept Mandelmanns har lagat, en trädkoja de designat.

Bilden av människor som är vackra som de är, inget smink, bara ett lamm i famnen i motljus.

Varmt motljus.

Varma människor.

Varm känsla.

En lögn.

Som intelligenta människor går på. Jag känner folk med studielån som tror att Mandelmanns är på riktigt; att livet på landet är vackert.

 

Livet på landet är asfult.

Du föds där för att dina föräldrar bor där. Du åker mobbarbussen till närmsta skola som ligger långt borta. Du ser inte att naturen du bor i är vacker eftersom du är ett barn och barn skiter i omgivningar.

Vet ni vad landet är?

Landet är en gödselstack, det är brunt och regnigt och geggigt och träskor. Och då menar jag inte Malin Perssons italienska modellträskor i ”Trädgårdstider”. Jag menar svarta träskor från Rockneby marknad. Vad är det för fel på dem då? Ingenting antar jag.

”Kan inte du ha såna jeans?” säger Joachim och tror att om man köper Malin Perssons jeans så ser man genast ut som Malin Persson. Varför har man förresten jättesnygga kläder när man jobbar i trädgårdslandet? När jag var tolv år red jag hos en tjej som hade Levis 501 i stallet. Jag hade inte ens ett par Levis och hon vaskade sina på mockning.

Hela mitt liv har jag ylat om att jag är the only gay in the village, om man med gay menar bonde och med village menar mediabranschen. Och nu är hela tablån nerlusad av program som får folk att tro att min uppväxt var lamm i motljus och lindade tygstycken i håret. Min mamma gjorde inte egen pesto på vårlök, hon satte stängsel, stekte köttbullar och sedan var det faktiskt centerstämma.

Landet var buss buss buss och bli tagen på patten mot sin vilja.

Motvilja.

Motljus.

Motstånd. Jag vill bjuda det.

 

Jag vill att alla som mår dåligt över att deras liv inte är vackert på Österlen ska veta att livet på landet är väldigt lite hemsnickrade spaljéer och väldigt mycket hämta potatis i jordkällaren trots att det sitter fem testosteronstinna kärrspindlar i östra takhörnet. Kan vi snälla äta ris i dag?

Livet på landet är Galenskaparnas finska sketch. I svartvitt.

Försöka sälja lera på ett lerfält. I dåliga skor.

Ingen har Levis.

Ingen gör sin egen chutney.

Och jaha, där missade du sista bussen.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE