Mejla

Jonatan Unge

Semantik, fonetik och antisemitism

Publicerad:
Uppdaterad:

När jag en gång gjorde en intervju för en gratistidning i Malmö fick jag frågan ”Vem hejar du på?”.

Jag tror det förväntade svaret skulle var något typ av sportlag men jag sa Israel.
Den frågan var inte med när intervjun väl publicerades.

 

Om det har att göra med att det var just en Malmötidning eller ej kan jag inte svara på då ju många har svårt för Israel.
Men om det är tufft att gå runt med en kippa på huvudet i Malmö så gissar jag att en tröja med en Israelflagga på är än tuffare.

 

Personligen har jag aldrig stött på antisemitism riktat mot mig vare sig i Malmö eller någon annanstans – förutom i Köpenhamn och Warszawa.

Eller knappt ens i Warszawa faktiskt, för han som kallade mig jude förklarade sen att jude liksom inte ens betyder jude utan är mer som din djävla skit så där i allmänhet.

 

I Köpenhamn kallade en tiggare mig för jude då jag inte hade några kontanter på mig.
Vilket påminner mig om när rapparen Ken kallade rapparen Petter för jude och sen ursäktade sig med att han bara menar att Petter var snål.

 

En gång i Malmö bråkade jag och en kille om hur man uttalar hummus på korrekt sätt, men, ja, det är ju inte antisemitism utan semantik. Eller om det är fonetik.

 

Hur som helst så kan man ju vara kritisk till Israel utan att vara antisemit. Även om det så klart hjälper.

 

Nyligen var jag på semester i Israel vilket är femte gången jag åkt dit.
Jag har varit runt en del i landet, som till Haifa, Sdrot, och så klart Jerusalem.
Även besökt Hebron och Betlehem på Västbanken.

 

I just Hebron och Sdrot var konflikten fullt synlig och nån känsla av en framtida lösning fick man inte.
I Hebron lyssnade jag till en bosättares redogörelse för palestiniernas illdåd.
Jag hade dock svårt att koncentrerar mig på vad han sa, då han led av vad man kan kalla retoriska tics.

Mitt retoriska tics (har jag fått höra) är att jag tar mig på näsan när jag talar inför en publik,
Hans var att ideligen talla på sin jättelika magnumpistol som hängde från hans bälte.

 

Jag har också lyssnat på en ung kvinnas i Sdrot berättelse om när hon såg sin vän dödas av en raket.

 

Även då hade jag svårt att hänga med då en av mina medresenärer högt äcklandes av vad hon menade bara var propaganda från den unga kvinnan.

 

En annan gång var rollerna ombytta. Då var jag på besök hemma hos en cavedweller. Eller hem och hem – hans grotta där han tidigare bott hade blivit sönderslagen av den israeliska armén och fylld med bilskrot.

 

Även under hans berättelse stördes jag av att en annan av mina medresenär menade att det i sin tur var propaganda.

 

Men mest har jag varit i Tel Aviv som beskrivits som en bubbla i ett land präglat av krig och etniska motsättningar sen det föddes.
Jag har alltid varit svag för Tel Aviv.

Den är vacker och ful på samma gång och folket är likadana fast mer som att dom är vänliga och otrevliga på samma gång.

 

Maten är fantastisk även om israelernas besatthet av hummus till slut blir lite löjlig.
Man får den till frukost, lunch och middag och alla påstår sig veta vad den bästa hummusen finns.

Vi svenskar håller, trots våra fel och brister, i alla fall inte på med att tjata om gubbröra på det sättet.

 

Slutligen vill jag bara, apropå det där i början om antisemitism, berätta att man absolut kan vara vän med en antisemit.
Jag lärde känna och tycka om en äldre kvinnlig krönikör från Turkiet som var uttalad antisemit.
Trots det kunde vi umgås hur bra som helst med varandra.
Fint va?

I och för sig sa hon att hon mest hatade franska judar.
Så ja, jo... Men fint ändå va?

Av: Jonatan Unge

Publicerad: