Mejla

Malin Wollin

Jag är en urusel värdinna

Publicerad:
Uppdaterad:
Malin Wollin bjöd på gazpacho under middagen.
Foto: TT
Malin Wollin bjöd på gazpacho under middagen.

Jag är en urusel värdinna. Jag städar bort all skam jag byggt upp under lång tid, det kan ta allt från tre timmar till en dag.

Jag skrubbar och plockar och torkar och synar och när gästerna är en timme bort kastar jag mig i duschen och tänker att det är för väl att de inte ska låna den.

Svimfärdig springer jag med våta fötter uppför vår hackiga trappa.

Joachim förbannar dagen då vi lät måla den vit. Men jag hatar gulnad furu. Och nu är den snart inne igen. Så gamla är vi, att åttiotalet snart är tillbaka.

 

Varje nerkastad leksak berättar en historia på trappstegen, och hur kan vi har så mycket hår överallt, vi har ju inget husdjur?

När det är tio minuter kvar lägger jag mascara över hela ögonlocket och svär åt mig själv att vara vacker för satan, men jag lyssnar inte.

I köket står Joachim och håller på med kött. Han har shorts och bar överkropp in i det sista för att inte svetta ner skjortan.

 

Linda Skugge kommer på middag ikväll. Ni förstår inte hur svårt det är. Inte för att Linda är svår, hon har blivit lätt efter fyrtiofem.

Det är svårt eftersom hon bara äter en av de sju matgrupperna och den får det inte vara vitlök i.

In i det sista sms:ar jag henne saker som ”kapris: bra eller anus?”

Jag vet att Linda äter melon så jag har bett Joachim mosa melondrinkar till oss. Som en välkommen till vår altan där det alltid ligger nedstampade badkläder och Libero up and go.

 

De kommer. Hon som äter melon och han som har följt med. De tycker att huset är större på insidan. Ja, mindre kan det i alla fall inte vara.

Jag erbjuder ingen visning, tänk om de vill se duschen.

Jag har gjort gazpacho. Det är världens bästa sommarsoppa för den som ingenting vill ha.

Jag är en urusel värdinna, för när jag har bjudning måste gästerna alltid fråga om de får ta mer. För jag har ätit själv istället för att erbjuda påfyllning.

”Gud så gott det här var”, säger gästerna.

”Vad ni överdriver, det är bara mat”, säger jag, innan jag får veta att Skugges sällskap är kock i grunden.

 

Välsignad vare den okunniga, tänker jag och sköljer ner grillad portabello med rött vin som är både mjukt, bärigt och billigt.

I fem timmar sitter vi sedan på altanen och pratar. Nästan uteslutande om våra karriärer, Lindas och min.

De två männen lyssnar under tystnad och klämmer ömsint in både frågor och bifall där det behövs. Som två manliga genier med stöttande respektive är vi. Fast vi är inte manliga genier, vi är bara genier.

Jag glömmer fylla på kockens kaffe men han får aska i en av ljushållarna från Indiska. Jag är en urusel värdinna. Men ibland skriver jag riktigt bra texter.

Och Linda Skugge åt från alla matgrupperna.


Sötsaltad nota

Min dotter säger att sydkoreaner som börjar dejta skaffar ett gemensamt konto där både sätter in samma summa. Den summan används sedan till notor så att det inte behöver bli obekväm stämning när kvällen är slut.

Jag hittar inte källa på detta, men om det är sant så är dejtkonto det smartaste jag hört sedan jag blev ihop.

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN