Våra politiker tror att de ”hanterar media” - men sviker oss alla

När Anna Kinberg Batra i Agenda fick frågan om hon kunde tänka sig att bilda rege­ring med stöd av Sverigedemokraterna krumbuktade hon i närmare tio minuter - i stället för att svara.

Våra ledande politiker har börjat bete sig alltmer ouppfostrat och det är inte en fråga om vett och etikett. Det är betydligt värre än så. Det är ett demokratiskt problem.

Två exempel:

Försvarsminister Peter Hultqvist i debatt med Jan Björklund (L) i radions Studio ett och Anna ­Kinberg Batra i intervju i SVT:s Agenda.

Peter Hultqvist och Jan Björklund skulle debattera med anledning av ännu en Natoutredning. Nato­anhängaren Jan Björklund hade ett intressant argument som han hämtat ur utredningen: Risken för att vi blir anfallna av Ryssland minskar om vi går med i Nato och om Ryssland ­likväl anfaller så klarar vi oss bättre som Natomedlemmar. Hur kan man då vara motståndare till Natomedlemskap?

Frågan är klar, intressant, välfor­mulerad och viktig. Det är alltså försvarsministerns förbannade skyldighet att svara. Men det gör han inte. Han svarar på en helt annan fråga och han gör det närmast retfullt. Gång på gång.

Oförskämdheten riktar sig inte så mycket mot Jan Björklund och studio­reportern som mot den stora publiken. Vi som sitter där ute i de så kallade stugorna och är Nato­motståndare kvider av otålighet och mumlar, eventuellt skriker, de självklara motargumenten som Peter Hultqvist borde kläcka ur sig. Natoanhängarna konstaterar nöjt att försvarsministern inte har något svar. Peter Hultqvist sviker oss alla.

Han får en sista chans att svara på frågan i slutet av samtalet. Närmast njutningsfullt startar han svammelmaskinen så att tiden löper ut. ­Beteendet är närmast obegripligt i sitt förakt mot lyssnarna, väljarna, de på ömse sidor tvärsäkra liksom de osäkra och fundersamma.

I SVT:s Agenda uppträdde Anna Kinberg Batra i rollen som moderat partiledare och statsministerkandidat. Intervjun föranleddes av en enda fråga på dagordningen: Skulle Moderaterna kunna tänka sig att bilda regering med stöd av Sverige­demokraterna?

Frågan är högst relevant, inte bara för att Jimmie Åkesson föreslagit en regering bestående av M, KD och SD, utan också därför att borgerliga debattörer börjat mumla om en ­regering stödd på SD efter nästa val. Man kan också tänka sig att väljarna vill veta om en borgerlig röst, eller en röst på M, riskerar att också bli en röst på den öppna främlingsfientligheten.

Så vad svarade Anna Kinberg ­Batra? Hon svarade inte alls. Själv­fallet fick hon då frågan på nytt och på nytt och vägrade svara i den ena krumbukten trixigare än den andra, under hela den väl tilltagna intervjutiden.

Det värsta är att jag tror att politiker som räcker långfingret åt väljarna på det här sättet svävar i villfarelsen att de är smarta, att de ytterst skickligt ”hanterar media”, en konstart som numera ägnas både utbildning och träning. Men denna konstart uttrycker ingenting annat än förakt för det demokratiska samtalet, motsatsen till politisk skicklighet.

Jag satt själv i tv-studio när den här så kallade medieträningen blev på modet för trettio år sen och politikerna började trilskas. I början var det inte så svårt att parera oskicket. Man såg bara till att ha tillräckligt med tid för intervjun och ställde lugnt om samma fråga, sällan mer än tre gånger, tills man fick svar. Det fungerade. Politikerna var tränade att stå emot en Rapport-intervju på 90 sekunder.

I dag är det som synes och höres betydligt svårare. Kinberg Batra konstrade i närmare tio minuter.

Därmed krävs hårdare tag från journalisterna i SVT och SR. Och det är inte det lättaste, vare sig tekniskt eller socialt. De etablissemangsjournalister som har uppdraget att sparra mot våra vanligaste politiker har krav på sig själva, och från sina chefer, att ha ett gott förhållande till politikerna. Det innebär spelregler. Kan ni tänka er nyhetsrådet Mats Knutson ta i med hård­handskarna mot en trilskande politiker? Nej, just det. Och betänk att figurer som Lars Adaktusson och K G Bergström för inte så länge sen var ledande politikerintervjuare i SVT. Bergström har i dag kommit ut som löneförhöjd höger­agitator i Expressen och Adaktusson som yrkespolitiker inom den kristna extremhögern.

Det är alltså spelreglerna som måste ändras, eftersom politikerna inte lär kunna frigöra sig från föreställningen att det är smart och elegant att ”hantera media”.

Gult och sen i värsta fall rött kort under pågående intervju vore teo­retiskt rätt. Däremot praktiskt omöjligt. Dock behövs liknande regler och borde införas lika för alla och samtidigt. Så att politikerna inte kan brännmärka en viss journalist och bojkotta på grund av fräckt frågande.

Man kan till exempel avbryta en uppenbart obstruerande politiker, eventuellt varna först (”gult kort”). Man kan lämna själva frågespelet och fråga: Vafan håller du på med? (Möjligen med artigare formulering.) Man kan därefter avbryta ­intervjun.

Lätt blir det inte. Alltför många politiker sitter fast i sin medie­träning. Alltför många finjournalister är alltför medvetna om att en journalist kan gå hur långt som helst. Om hen sköter sina kort och har vett att sluta i tid.

Det kan dock inte vara omöjligt att få slut på det här antidemokratiska spelet. Och just för demokratin är det nödvändigt.

För övrigt anser jag att ...

… den olyckan Fridolins argument för religiösa privatskolor var i svagaste laget: Eftersom Jan Björklund ändrat sig i frågan gills inte hans kritik. Så om Fridolin mot förmodan ändrar sig så gills inte det heller?

… det följaktligen var synd att det var Aida Hadzialic som hade 0,2 promille på fel sida om Öresundsbron och inte Fridolin. Samt att den danska rattfyllelagen är klokare än den svenska. Hadzialic var tio minuter från att bli svenskt laglig. Danskt laglig var hon sedan en halvtimme.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM