Värsta filmen som har visats i svensk domstol

1 av 7
KOLUMNISTER

”Jag vill varna för starka bilder”.

Nej, det är inte en tv-hallåa som presenterar kvällens rysare.

Det är terroriståklagare Agnetha Hilding Qvarnström som under sin sakframställan ska presentera en video som kan vara det vidrigaste som har visats upp i en svensk rättssal.

”Det är det värsta jag har sett under mina år som åklagare, och de börjar bli ganska många”, tilläger hon.

Det är tisdagen den 8 mars och i säkerhetssalen i Södertörns tingsrätt har domare från Svea hovrätt tagit plats för den första av två rättegångsdagar rörande två mord utförda i Syrien.

Formellt är det Hovrätten för Västra Sverige som håller i målet, men då Ralf G Larsson, domaren som dömde de två åtalade till livstids fängelse i tingsrätten, har blivit chef över den domstolen så är förhandlingen flyttad.

Det är ett klokt beslut. Jag tvivlar inte på att hovrättsdomarna i Göteborg har integritet och inte baserar sina domar på nya chefens uppfattning om styrkan i bevis, men Caesars hustru får inte ens misstänkas.

Åklagaren inleder med att redogöra för hur det såg ut i Syrien för några år sedan, då morden ska ha begåtts.

Det har i svenska medier ibland påståtts att de två männen har tillhört Islamiska staten. Det stämmer inte. När de för några år sedan befann sig i Syrien hade IS ännu inte vuxit sig starka. Dock fanns andra islamistiska terrororganisationer som hade lierat sig med Al-Nusrafronten, al-Quiadas syriska gren.

Kanske tillhörde de åtalade en av dessa grupper. Kanske inte. Åklagaren vet inte säkert, vilket kan visa sig vara en svaghet då hovrätten ska komma fram till ett beslut.

En av de åtalade, grå tröja, jeans, håret i tofs, lyssnar intresserat. Då och då viskar han någonting till sin advokat, Mia Sandros.

Den andre sitter i rullstol, allvarligt skadad i strid. Men hans tillstånd tycks ha förbättrats sedan förhandlingen i tingsrätten. Från att ha haft assistans i princip dygnet runt har Försäkringskassan nyligen beslutat att det räcker med sex timmar i veckan.

De är båda häktade och de bestrider båda att ha deltagit i morden. Visst har de befunnit sig i Syrien, men ägnat sig åt heroiska hjälpinsatser.

Om det inte vore för det mindre intelligenta tilltaget att spara den film som åklagaren snart ska visa så hade ingen av dem suttit här. Den hittades under husrannsakan i samband med utredning av ett helt annat brott.

För att få rätten att fälla männen för terroristbrott måste åklagaren övertyga rätten i två steg. Dels genom att bevisa att de är två av de maskerade männen som syns på filmen, dels genom att övertyga domstolen om att avsikten med morden var att ”injaga allvarlig fruktan hos befolkning” samt att brotten ”allvarligt kunna skada staten Syrien”.

Analyser av röster och jämförelser av händer och ögon räckte för att övertyga tingsrätten, vilket är det viktigaste. För mord av detta slag finns knappast något annat straff än livstids fängelse.

Om det ska bedömas som terroristbrott eller inte är närmast att betrakta som juridisk överkurs. Hilding Qvarnström har garderat sig med ett alternativt yrkande om folkrättsbrott, vilket i detta fall innebär att männen har tillhört en väpnad grupp som gjort sig skyldig till grova överträdelser av Genévekonventionen.

Filmen, en skakig historia filmad med mobil, startas. Våren 2013, en skräpig tomt i vad åklagaren hävdar är ett industriområde i Aleppo, Syriens största stad.

Uppemot tio delvis maskerade män. Upphetsade röster på engelska, ryska, arabiska. Och svenska. ”Palla lyfta dem när vi har avrättat dem. Vi lägger stenar över”, hörs en man säga.

Två män är bundna till händer. Blåa overaller. Möjligen var de oljearbetare, säger åklagaren. Hur det ligger till med den saken får vi nog aldrig veta. Männen har inte gått att identifiera.

Av hänsyn har deras ansikten maskats. Vi ser inte deras ansiktsuttryck. Men deras ångest måste ha varit mycket stark. De vet att de ska dö.

Vi är tio personer på åhörarläktaren. Mest journalister. Flera av oss stirrar ner i golvet. Men domarna har inget val, filmen utgör avgörande bevisning och de måste titta.

Männen på filmen skränar och jublar medan en av dem skär halsen av det första offret och sedan leder fram det andra. Så sker ännu ett mord. Bödeln håller i triumf upp det avhuggna huvudet.

Jag kan inte se ansiktet på mannen i rullstol. Men den andre misstänkte mördaren tittar till synes oberörd på filmen.

Vad tänker han? Vad känner han? Var det så här livet skulle bli?

ARTIKELN HANDLAR OM