Budgeten kunde lika gärna dragits med rullväska

1 av 2 | Foto: Magdalena Andersson
KOLUMNISTER

Här är några textrader ni kanske minns, ur balladen om Lucy Jordan:

”She could clean the house for hours or rearrange the flowers. Or run naked through the shady street screaming all the way.”

Man ser Lucy Jordan på gatan ibland. Människor precis på gränsen till en tjutande nakenrusning genom stan.

Hon, eller lika gärna han, drar ­ofta en liten rullväska, på väg mot ett konferenshotell i budgetklass. Vad bär den nära framtiden i sitt sköte? Kanske två härliga dagar med Power Pointdiagram över ­digitala tjänsteleverantörer i Närke.

Ka-dunk, ka-dunk, ka-dunk av de knubbiga små hjulen mot trottoarfogarna. Det perfekta kompet till spirande psykisk ohälsa.

Vi är förstås alla Lucy Jordan, av och till. Senast jag kom att ­tänka på de där textraderna var när jag såg Magdalena Andersson, omsluten av en ring livvakter, vandra Drottninggatan ned med delar av statsbudgeten i famnen.

Varför blir vissa påhitt traditioner? Varför denna färglösa fotvandring med en knappt lyftbar budget? Varför drar inte Magdalena på sig karolineruniform och rider gatan ned på en löddrig springare? Det skulle skänka ­räkenskaperna lite dramatik och värdighet.

Kunde inte Finansen åtminstone hålla med ett par härolder i brokiga tunikor, som gick före och skrek ut särskilt praktfulla utgiftsområden?

Det är något märkligt med en ­ceremoni som inte skänker minsta högtid.

Som får en statlig angelägenhet att framstå som en mångordig ­insändare av en enskild person. En tradition som faktiskt tömmer en händelse på betydelse och mening.

Magdalena Andersson kunde ­lika gärna ha dragit budgeten i en rullväska med svenska flaggan på.

Ka-dunk, ka-dunk, ka-dunk.

Ett tjog buffliga journalister. Skrikande mjölkbönder.

Gloende turister. Hur nära Lucy Jordan tror ni att Magdalena ­Andersson var i den stunden?

Lucy tänkte på älskarna hon ­aldrig fick. Men ibland kan det ­vara värre att få sina drömmar upp­fyllda. Allt knegande i ungdoms- och studentförbund. Alla studier i ­nationalekonomi och statskunskap. Alla argument i oändliga ­diskussioner på oräkneliga fester, när andra dansar osedliga danser.

Och som belöning går man där en dag, med ministertitel och rikets finanser i famnen. Man har knappt övertygat sig själv om innehållet. Alla andra är miss­nöjda. Ingen säger grattis.

Det beskrivs alltid som finansministerns största dag. Men jag hör det omisskännliga ljudet:

Ka-dunk, ka-dunk, ka-dunk.

Vad är det för fel på att städa och arran­gera blommor?

Dagens byggnad

Foto: Departementsbyggnaden

Departementsbyggnaden ­i kvarteret Loen i Stockholm ritades 1968 av Nils Tesch. Den konstruerades av pre­fabricerade betongelement, ett krav från Byggnadsstyrelsen. De rundade fönster­bågarna och en del andra ­detaljer knyter an till klassisk ­arkitektur. Mellan 2009 och 2012 byggdes tre ­våningar till på taket. De formgavs medvetet av­vikande av Reflex ­arkitekter.

Dagens fakta

Promenaden från ­Finansdepartementets port till Riksdagens huvudingång är exakt 315 meter.

ARTIKELN HANDLAR OM