Katastrof-hjälpen fungerar - det känns bra att veta

KOLUMNISTER

Vågorna rullar upp på stranden, regelbundna som andningar. Stilla havet är badkarsvarmt, sanden svart av lava. Bitvis växer regnskogen ända ner till vattnet, kompakt som en mörkgrön vägg.

Platsen heter Herradura och ligger i Costa Rica i Centralamerika. För sex år sedan passerade orkanen Mitch här över. Ovädret, som är ett av de värsta som uppmättes under 1900-talet, startade jordskred, flodvågor och översvämningar som dödade över 10000 människor i fem olika länder. Många fler försvann och hittades aldrig.

Idag syns inga spår efter orkanen. Barnen leker och simmar i havet, en man kastar ut sina nät, pelikaner störtdyker efter småfisk.

För nio år sedan inträffade ett vulkanutbrott ett tiotal mil norrut. 150 familjer isolerades när vulkanen Rinc on de la Vieja fick ett utbrott. Stenar och aska förstörde bron över Penjamofloden och skar av byarna på vulkansluttningen från omvärlden.

Den lava som syns idag är betydligt äldre än så.

För precis fyra år sedan, i mitten av januari 2001, skakades regionen av en enorm jordbävning. Över 500 döda hittades direkt, över 4000 saknades. Enbart i staden Comasagua i El Salvador försvann över 3000 människor. Många av de döda som hittades begravdes i massgravar, oidentifierade.

- Visst kommer jag ihåg Mitch, säger Jennifer, som jobbar på en hotellagentur i huvudstaden San José. Fast personligen märkte jag inte så mycket av den, förutom att det hällregnade i sex dagar i sträck. Det värsta var egentligen nyhetsbevakningen på de internationella tv-kanalerna. De skrämde upp mig ordentligt, jag var tvungen att ringa mina vänner som bor i de värst drabbade områdena och fråga om de behövde mat och vatten, om jag skulle försöka flyga upp medicin och filtar till dem. "Ta det lugnt", sa de, "det är ingen fara med oss".

Några problem med de turister hon bokat in på hotellen vid kusterna hade hon inte heller, inte mer än att hon behövde lugna ner dem efter att de tittat på CNN.

- Fast visst var det förfärligt, det var det, säger Jennifer. Den väg som du precis åkt på till Herradura var helt bortspolad, broar raserade, skördar förstörda...

Den personliga erfarenheten av en naturkatastrof behöver naturligtvis inte omfatta hela det faktiska eländet, även om man är mitt uppe i den.

Just nu är Jennifer mer tagen av katastrofen i Sydostasien än den död och tragedi som hon själv överlevde ganska nyligen. Faktum är att hon också klarade sig ifrån en tsunami som barn. Hon växte upp på en sockerplantage på Costa Ricas atlantkust, och har tydliga minnen av katastroflarmet.

- Farfar ringde och varnade oss, mamma packade mat och kläder och sedan flydde vi.

Sättet att överleva och gå vidare verkar vara varningar, bistånd och nödhjälp.

Det är USA som byggt upp den väg vi nyss kört. Det tog ett år, sedan var trafiken igång igen. Taiwan byggde en stor och lång bro längre norrut. Sammanlagt satsade världssamfundet 80 miljarder kronor för att bygga upp de drabbade länderna i Centralamerika efter att Mitch hade dragit fram.

Hjälpen fungerar, det känns bra att veta.

Solnedgången i Herradura är kort och intensiv, precis som överallt nära ekvatorn. Den lämnar efter sig en blå skymning, full av dofter. Sedan faller mörkret snabbt och stjärnorna tänds, på något sätt känns de närmare här.

Universum utvidgar sig fortfarande. De flesta solar som blinkar däruppe är på väg bort ifrån oss. Det vet man, eftersom deras ljus är rött.

När en bil passerar kan man säga om den är på väg hit eller bort beroende på om ljudet stiger eller sjunker, och på samma sätt kan man slå fast om en stjärna är på väg till eller från oss beroende på om dess ljus är blått eller rött, och de flesta är röda, alltså på väg bort.

En vacker dag kanske allting stannar upp, universum börjar dra ihop sig i stället, vi får en ny Big Bang och allting börjar om på nytt igen.Sättet att överleva och gå vidare

verkar vara varningar,

bistånd och nödhjälp.

Liza Marklund