Opersonlig svängdörr bättre än tamburmajor

KOLUMNISTER

En galleria i centrala Stockholm försökte sig på det där häromåret.

Han stod utanför ingången, komplett i någon slags tamburmajorsuniform.

Hela kitet: skärmmössa, guldgaloner, epåletter, vita handskar. Han höll upp dörren, sökte ögonkontakt och – herregud! – tilltalade folk.

Det var antagligen någon marknadschef som återvänt efter ett par år på Manhattan, som kläckte idén.

Inget bättre amerikanskt varuhus är ju riktigt komplett utan en storsmilande inkastare i cirkusuniform. Varför skulle inte vi kunna ha det lika trevligt här hemma i gamla Svedala?

Därför att det blir så otroligt PINSAMT, förstås.

Det var riktigt kul att se hur marknadschefens fina idé havererade.

Hur folk började gå i vida svängar kring gallerians ingång, för att undkomma den opåkallade vänligheten. Hur de gick runt hörnet och smet in bakvägen, för att slippa bli välkomnade.

Hur de stackare som inte fattat att det fanns en bakväg, rodnande försökte rusa förbi den trevlige vaktmästaren, med blicken superlimmad vid sina egna fötter.

Hur de än gjorde blev det fel: Sa de inte tack när han höll upp dörren kände de sig snorkiga, sa de å andra sidan tack hade de erkänt att han fanns.

Då kanske han skulle säga något mer och de kanske skulle tvingas titta upp och kanske skulle de få ögonkontakt och då måste de ju nästan le tillbaka och?

Ja, gud vad PINSAMT!

Det varade inte så länge, det där. Antagligen sjönk gallerians omsättning dramatiskt.

Snart var svängdörren lika opersonligt obemannad som alla andra köpportaler.

Kunderna strömmade lättat in och ut, utan några krav på social kontakt.

Men under den där korta perioden var den leende tamburmajoren på allas läppar. Inte en middagsbjudning, knappt en kafferast, kunde avhållas utan att ämnet kom upp.

Var det inte osmakligt? Ett oärligt sätt att försöka lura folk att känna sig viktiga? Och fanns det inte något obehagligt ojämlikt i det hela? Herrskap och tjänstefolk.

Var inte den där stackars mannen i uniformen svart, förresten? Rena slaveriet!

Nej, i landet där moralisk resning betyder att man ”tar hand om sin egen skit”, ska var och en öppna sin egen dörr. Utan en massa onödigt fjäskande.

Undrar vad det blev av tamburmajoren.

Kanske blev han sjukpensionär, på ett värdigt, jämlikt och opinsamt svenskt sätt.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM