Ett nederlag för den röda krumeluren i marginalen

KOLUMNISTER

Tidsandan rider genom rummet. Aktörerna rycker och sliter i tidens tömmar, men kommer ingen vart. Var detta verkligen sextiotalet?

Det finns mycket gott att säga om tv-serien ”Upp till kamp”. Först och främst naturligtvis att den över huvud taget blivit av och att greppet som togs var stort.

Skådespelarna var bitvis lysande. Regin och klippningen stark. De manliga figurerna gripande. De kvinnliga något mer diffusa. Analysen svag.

Sextiotalet delar sig i två, som Mao Zedong skulle ha sagt. Dels det mångomsjungna politiska, röda sextiotalet. Dels allt det andra.

Det var under sextiotalet som pyramiderna revs: den vite heterosexuelle mannens dominans utmanades; livsstilen blev informell; den hårda gränsen mellan barn och vuxen tunnades ut; ungdomskulten blev rådande; sexualiteten fri; rockmusiken global förbindelselänk; subkulturerna blev tongivande; självförverkligandet sattes i högsätet. Vårt sätt att leva och vår syn på vad som är ett bra liv förändrades i grunden. Kolonialismen föll slutgiltigt (ironiskt nog inte en socialistisk utan en borgerlig revolution, kampen för nationen). Det röda var inte det väsentliga, det var ytskummet. I själva verket var det långa sextiotalet från femtiotalets slut till mitten av sjuttiotalet en kapitalismens kulturrevolution. Tv-seriens titel Upp till kamp borde alltså rätteligen förstås ironiskt. För en gångs skull hade citattecknen varit på sin plats. ”Upp till kamp”.

Serien vill beskriva bägge sextiotalen. Men blandar samman vad som är stort och vad som är smått. Och framför allt, vad som var framgång och vad som var nederlag.

Det är seriens genomgående mysterium att denna enormt segerrika kapitalistiska kulturrevolution genomgående beskrivs som om den hade misslyckats. Vad som misslyckades var den röda krumeluren i historiens marginal. Den politiska motståndaren – socialdemokratin – beskrivs som stark, hänsynslös och falsk. Upprorsarmén förvirrad och splittrad. I verkligheten sveptes socialdemokratin liksom alla andra institutioner med i sextiotalets stora förändringsvåg. I verkligheten tåga

de de glada upprorsmakarna in i institutionerna och fördrev en äldre generation och deras idéer.

Att strejken på Arendalsvarvet finns med i sin hjälteversion är symptomatiskt för analysen. Den stora proletära strejken var en mindre arbetsnedläggelse som berörde några hundratal anställda av de fem eller sex tusen som arbetade på Arendal.

I den särskilda göteborgska revolutionsmytologin däremot växte denna skärmytsling till närmast helgonliknande proportioner.

Denna oförmåga att skilja på stort och smått leder inte till klarsyn utan till sentimentalitet.

Men det finns undantag. När seriens författare använder kyligt dubbelseende i stället för sentimental enögdhet.

I några sekvenser blir denna dubbelhet drabbande. Lena läser till socionom och under sina studier naglar hon och hennes studiekamrater fast en medelålders professor med krav på att kapitalismens brott ska avslöjas och studenterna ha makten över undervisningen. Han protesterar och säger att högskolan ska förmedla handfasta kunskaper. Under hån drivs den förstockade ut ur föreläsningssalen. En generation avlöser en annan.

Tio år senare är Lena verksam som lärare i en mellanstadieklass ute i Hammarkullen. Hjälplöst betraktar hon genom sina runda progg-glasögon vad hennes generation har åstadkommit. Undervisningen är kaos. Hon ropar förgäves efter ordning. Men den borgerliga kunskapen är verkligen nedkämpad. Självfallet drabbas de som mest hade behövt henne. Den radikala generationen har förintat sina egna.

Hon har segrat.

Den typen av dubbelexponeringar hade serien behövt mer av. Scener som dessa hade gjort tidsandan tydlig. Där biter samhällskritiken, inte minst därför att den är oväntad och träffar från sidan. Här är nederlaget begripligt eftersom det ligger förborgat i triumfen.

Carl Hamilton