Smarta telefoner gör oss korkade

KOLUMNISTER

Jag har googlat runt och blir allt mer övertygad om att smartphone-kulturen kommer att bli vår död. Åtminstone rent känslomässigt. Om något årtionde är vi bara tomma skal i snygga kläder, navigerande genom livet med smartphonen som styrsystem för allt från vaggan till graven.

Det var Louis CK som satte mig på spåret. Den tämligen briljante komikern och manusförfattaren berättade i en tv-show om hur de smarta telefonerna gör allt för att frälsa oss från livets ursprungliga tomhet. Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.
Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Det är oss det är fel på. Eller riskerar att bli.

Förhoppningsvis är det fortfarande nyhetens behag som gör att vi bara måste pilla med våra smartphones trots att vi sitter på krogen med bästa vännerna. Vi måste ha vår skärmfix. Bara en snabbis. Kolla mejlen. Instagramma en bild av maten. Googla ett samtalsämne. Knäppa en selfie, bli bekräftad med den heliga gillatummen. Till slut kommer vi inte att ha några vanliga, äkta, riktiga känslor kvar. Bara smileys och tummen upp. Vi blir ynkliga och meningslösa.
Det finns en tydlig dimension av rädsla i vårt sätt att överutnyttja våra smartphones. Den största skräcken är att batteriet tar slut. Det är värre än ett bensinstopp i Death Valley. Jag är ingen psykolog (men det finns säkert en app …), men tror att vi lider av galopperande kollektivt smartphone-beroende.

Vi har rehab och behandlingshem för det mesta, från elallergi och utbrändhet till sexmissbruk och spelmissbruk. När öppnar den första kliniken för smartphone-junkies?

Vad händer?

En språklig farsot sprider sig med fasansfull fart. Allt fler människor skriver ”skall” i stället för det enkla, naturliga och självklara ”ska”. Vafalls? Vilja de verkligen uttrycka sig så högtrafvande, eller önska de bliva uppfattade som högre stående varelser i kraft av sitt gammalmodiga språk? I min värld är det bara hundar som har skall.

Malmö blänker

Jag tittar på ”Bron” trots den jobbiga signaturmelodin och den överspelande bipolär-Saga. Vid sidan av handlingen noterar jag hur extremt genomtänkt staden Malmö porträtteras i bild. Det är maximal future i varje miljöbild, från Turning Torso-arkitektur till slicka vägtunnlar och glasade husfasader. En kaxig stad slår sig för bröstet inför hela världen.

avAnders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM