Vi vill skriva in oss själva i varandras historieböcker

KOLUMNISTER

Vi hade några kompisar över på middag. Det kunde te sig som en parmiddag utifrån men för mig – kanske konst-igt – har en parmiddag något uppstyrt över sig och våra middagar består mest av folk i grannskapet och ingen är uppklädd och ibland finns det vin, ibland bara vatten och ungarna hoppar i soffan och leker och bråkar parallellt med oss vuxna. Det finns ingen dukning att snacka om men det finns massor av god mat. Ibland slutar middagarna väldigt

tidigt, ibland lite sent. Jag tar upp det här eftersom vi kom in på parmiddagar under vår – parmiddag.

Våra kompisar har varit på mer uppstyrda parmiddagar. Jag kan knappt minnas en sådan som dom beskrev. Ni vet, man klär upp sig själv och barnen, tar en taxi och

sätter sig vid vackert genomtänkt dukad bord och konverserar i lagom högt tonläge och barnen förpassas till någons rum för att inte störa.

Sedan började vi prata om olyckliga par som har parmiddagar i supersnygga tokrenoverade hus och lägenheter. Allt är perfekt utom tonen mellan makarna. Det drar icestorm-vindar genom rummen. Varför har man då ändå middag hemma? När ingen vill vara i det där hemmet? Kanske just därför. Den olyckliga värden och värdinnan står ut lite till, tack vare att andra är där. Om vi bjuder till fest kanske våra liv blir en fest. Och det är intressant. Att vi suktar efter medvittnen på olika sätt, både positiva och negativa. Människor man trodde var borglig vigsel på sin höjd gifter sig i stora kyrkoceremonier och bjuder in massor av människor till fester som måste ha kostat banklån att genom-föra. För att det längtas efter medvittnen. Vi vill skriva in oss själva i varandras historieböcker.

Vi vill dokumentera våra liv och visa för andra. Vissa av oss har privilegiet att enkelt kunna göra det hos så många som möjligt via böcker, musik, kolumner eller bloggar.

Svensson får ta till annat om inte bloggarna funkar. Videokameran. Dokumentationssjukan har blivit extremt tydlig för mig när jag rest på charter. Inte en meter utan en turist med videokameran i högsta hugg. Filmandes barnen när dom går ner till stranden, tar ett dopp, går upp ur

vattnet, bygger sandslott, sätter sig på gungan, går av gungan. Under den halvkassa showen på kvällen sitter folk och filmar föreställningen, antagligen för att visa sig själva och minnas, men kanske även för släkt och vänner. Jag reste. Ser ni att jag reste?

Men att bjuda in folk i sitt liv, vare sig det gäller en ostyrd eller välplanerad parmiddag eller att visa släkten charterresan i detalj efteråt, handlar också – tror jag – om att bryta upp vår lilla familj. Även om vi

inte alltid är medvetna om det. För eller emot kärnfamiljstjafset spelar ingen roll, de flesta längtar efter samhörigheten i en familjekonstellation men ingen av oss klarar i längd-en av den ”lilla” familjen.

Vi kan sparka på Maria Sveland i fyra år till för att hon gör det så svårt för sig själv, men i grunden har hon helt rätt på en punkt. Vi kvävs. 

Om man hårddrar det kan man ju säga att den ”lilla” familjen är rent ut sagt livsfarlig när män slår sina fruar och knullar sina döttrar bakom fördragna gardiner. Noll insyn. Jag tror att vi via videokameror, storbröllop och parmiddagar bara simpelt längtar efter att folk ska se oss och träda in i vår enhet på ett lagom påträngande vis. Om ett träd faller i skogen men ingen hör det eller ser det – fall-er det då? Om ingen ser vår bröllopslycka, finns den då? Man kan tycka att svaret är lite sorgligt om det är nej. Men fråga någon av Sveriges alla ensamma människor. Som ingen ringer till eller besöker. Som ingen saknar när dom faller ner. Fråga om de ensamma finns, om ingen ser dom.

ARTIKELN HANDLAR OM