Utan tabut kanske vi skulle rita färre jättepenisar

Foto: Lotte Fernvall / AFTONBLADET
Carolina Falkholts verk ”Fuck the World” på Kungsholmen i Stockholm.
KOLUMNISTER

Jag minns alla mina snoppmålningar och hur de gjorde mig till en rebell.
Under skoltiden brukade jag klottra små men styva mästerverk i mina block. Jag var inte ensam. Det fanns, och finns, väl knappt en enda offentlig herrtoalett utan fallosmotiv?
Men det fanns, och finns, motstånd. Under min uppväxt fick barn inte prata om kön och absolut inte avbilda dem. Det var tabu, och det var väl halva nöjet.

Nu måste vi så klart inte prata om jättepenisen på Kungsholmen i Stockholm, men det finns anledningar att tänka på den.
Konstnären Carolina Falkholts blå och mycket ådriga väggmålning har varit en konstant under de senaste dagarnas nyhetsrapportering.
Två SD-politiker skrev en debattartikel i Expressen med rubriken ”Jättepenisen är ett hån mot våra äldre” och betonade i texten att ”förskolefröknar skall passera med sina barngrupper”. Aftonbladet träffade i sin tur två 80-åriga damer som tyckte att den var ”jättekäck”.
Klagomål från grannar ledde ändå till att jättepenisen ska målas över inom en vecka. Det fick Liberalerna på Kungsholmen att försvara verket med högtravande argument om yttrandefrihet.

Många rapporterade om reaktionerna, färre pratade med konstnären själv. I senaste numret av magasinet Filter berättar Carolina Falkholt om sin konst: ”Det ska göra ont i ögonen”, säger hon.
Hennes konst ska provocera, och det gör den. För fyra år sedan ville riksdagsledamoten Margareta Larsson (SD), numera politisk vilde, kasta henne i fängelse. Falkholts vaginamålning på en högstadieskola i Nyköping var sexuellt ofredande av minderåriga, menade Larsson.

Nu har Carolina Falkholt alltså gått över till erigerade penisar. De är ju alltid hårda, även när de klottras av barn och tonåringar. Eller när de skickas i form av obeställda dickpics. Trots att en penis säkert är slak 97 procent av tiden.
För Filter berättar Carolina Falkholt att det handlar om makt. Genom åren har hon blivit utsatt för flera sexuella övergrepp. Först målade hon vaginor för att ta makten över sitt eget kön, i dag vill hon ta makten över förövarnas dito.

Jättepenisen på Kungsholmen föregicks av en identisk, fast rosa, målning i New York. Även den fick målas över, vilket skapade debatt. Sveriges Radio ringde Carolina Falkholt och lyfte invändningen att barn ska slippa se en sådan målning, och hon svarade:
”Kan man inte prata med sina barn om sexualitet och om kön, då är det allvarligt”.
Jag tänker osökt på hur det hade varit om kön inte var tabu. Kanske hade jag och alla andra pojkar låtit bli att rita så många erigerade snoppar.
Kanske hade vi i stället pratat om vad man får och inte får göra med dem.


Snoppmålningar på film. Hollywood kommenterar fenomenet ibland. I den fiktiva Netflix-dokumentären ”American Vandal” (2017) får vi följa studenten Dylan Maxwell, en ökänd snoppritare, som får skulden för 27 teckningar på campus. I kultfilmen ”Superbad” (2007) tvingas mellanstadieeleven Seth gå i terapi för att sluta rita fallosar.

ARTIKELN HANDLAR OM