Hemligt mingel med Säpo: ”Behöver anställa 200 personer”

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT / TT NYHETSBYRÅN
KOLUMNISTER

Visby.

Det finns ett mingel i Almedalen där man varken kramas eller kindpussas, och där man bara mumlar sitt namn. Det är Säpos mysträff med journalister.

Där serveras heller inget rosévin, men två sorters alkoholfri öl och vatten. Man får korv också, den grillas av en karl som arbetat i hemliga polisen sedan 1991, en trevlig karl som frågar om du vill ha lammkorv eller korv med ramslök.

I inbjudan står att man inte får fotografera och adressen ska journalisterna hålla för sig själva. Så när jag huttrar i duggregnet i detta diskreta och självspäkande mingel kan jag inte låta bli att undra vad detta syftar till.

Den nye Säpochefen Klas Friberg är visserligen tillstädes, läppjande ur en flaska och skyddad från regnet av en rosa poncho från TCO. Han säger några intressanta saker. Som att Säpo ska anställa ytterligare 200 personer, myndigheten skriker efter kunnigt IT–folk men kan inte konkurrera med privata företag när det gäller löner. Så man försöker få unga IT–snillen att förstå att hos Säpo bidrar de till lag och säkerhet, dessutom är det en fin sak att ha på meritlistan: några år på Säpo gör dig intressant på den privata marknaden.

Vi är ganska få personer som klumpar ihop oss bredvid vedtraven på den blöta

Foto: Peter Kadhammar
Peter Kadhammar besökte Säpos alkoholfria mingel i Visby under Almedalsveckan.

gräsmattan. Korven är god. En Säpoman vaktar den låsta grinden ut mot gatan. En mur hindrar allmänheten och eventuella spioner att kika in. Regnet tilltar. Jag förser mig av potatismoset som serveras ur en gammal glassförpackning av plast.

Betyder det att Säpochefen själv stampat moset? Är han en George Smiley–personlighet som lätt disträ donar i köket samtidigt som han lyssnar på klassisk musik och tänker ut nästa steg mot ryssarna?

I så fall borde han haft en aning mer salt i moset. Och betydligt mer salt i sina svar: de är ofta svävande på hemliga polisens vis.

Vissa kolleger ute i Europa rustade ner när Sovjetunionen upplöstes. Vilka kolleger? Det vill inte Friberg säga. Han kan säga att finnarna är duktiga. Och att ... tyskarna har mycket att göra. Sverige var klokare än vissa andra. Vi släppte inte vår kompetens i säkerhetsfrågor. Så vi behöver inte börja från början nu när världen är oroligare igen.

Minglet syftar till att vi ska lära känna varandra. Få förtroende. Precis som alla andra mingel.

Mannen som grillar korv säger att Säpo är mycket effektivare nu än på 1990–talet. På den tiden talade knappt avdelningarna med varandra. Spanarna höll sig på sin kant och utredarna på sin.

Nu är det bättre. Personalen är bättre utbildad. Alla jobbar ihop.

En lammkorv till?

Hur mycket effektivare? frågar jag.

Han pekar mot en kvinna, fråga henne, vicechefen Charlotte von Essen.

Hon arbetade tidigare som domare. Hon liksom vrider när jag frågar. Visst finns olika mått på effektivitet säger hon. Men ... det är inget man kommunicerar utåt, det går nog inte tyvärr. Hon fortsätter att liksom vrida sig. Det är kallt. Jag huttrar. Hon beklagar att hon inte kan säga mer. Jag tänker: Om man minglar utan att kunna säga något väsentligt, är det ett äkta mingel då eller bara ett låtsasmingel?

Tidigare på kvällen var jag hos PR-byrån Prime, berömd för sina mingelkvällar. Kö långt ut på gatan. Mängder av folk. Jag pratade med en kille som hette Johansson och som arbetar på företaget Dotkeeper, specialiserat på att försvara och mäkla domännamn. Johansson, 31 år ung, var utsänd för att lära sig umgås och skaffa kontakter.

Han smattrade uppgifter om företagets omsättning, utveckling, vinst, antal anställda – ja, allt jag ville veta.

Det kallar jag nätverkande och försäljning.

Eller på Moderaternas mingel i en trädgård med utsikt över havet och den nedgående solen. Vin. Korv. Halloumi. Politiker som längtade efter att få berätta om sina tankar och förhoppningar. Som William Elofsson, pressekretare i ungdomsförbundet och ersättare i kommunstyrelsen i Gävle. Bara 23 år gammal!

Han är i Almedalen för femte gången. Redan. Här är eliten sa han.

Och vanligt folk, möter du några sådana? sa jag.

– I morse talade jag en lång stund med en kvinna som bor i Visby.

När jag lämnade Moderaterna mötte jag förra TV-chefen Eva Hamilton. Vi vinkade till varandra. Jag såg LO–ordföranden Karl–Petter Thorwaldsson prata med komikern Özz Nûjen. Thorvaldsson såg snäll ut och Nûjen imponerad. Sedan träffade jag miljardären Rune Andersson som rökte en cigarett och som var väldigt nöjd med ett seminarium som jag inte uppfattade vad det handlade om.

Alla dessa makthavare som vill diskutera och berätta!

Så varför står jag i regnet och pratar med personer som visserligen är artiga men som inget vill säga?

Därför att den makt som inget berättar är den som lockar mest. Utan mystik ingen verklig makt. Jag klunkar på ölen och kallpratar och försöker sticka in en fråga här och där. Inget svar.

Har makten och journalisterna kommit varandra närmare? Kanske. Är det bra? Vet ej. Vem har nytta av mötet? Knappast journalisterna.

Jag går hem över regnvåta kullerstenar.

Det skymmer.

Det här är Peter Kadhammar 00:39
ARTIKELN HANDLAR OM

Säpo