Mejla

Alex Schulman

Att anmärka på andra är aldrig välmening

Gina Dirawi
Gina Dirawi

KOLUMNISTER

"Ace Wilders farfars bror var den legendariske tv-kommen- tatorn Anders Grennant”, säger Melodi­festivalens programledare ­Gina Dirawi med ett själv­belåtet leendet i Melodi­festivalen. Jag ryar genast som en gubbe. Jag låter. Jag ropar rakt ut. ”Grennant? Vad fan är det hon säger?” Och jag vänder mig till min fru och säger: ”Hörde du?”

Nej, det hade hon inte gjort.

”Hörde du inte? Hon sa Anders Grennant! Om ­Anders Gernandt!”

Min fru säger att det var väl inte så farligt.

”Inte så farligt!?”

Jag låter igen. Jag säger ”äh”. Vi fortsätter att titta på programmet. Ace Wilder gör en bra låt. Hon sjunger från en låda och det är ­roligt. Men jag kan inte släppa ­Gina Dirawis felsägning. Jag blir sällsamt uppfylld av den. Den ger mig energi. Jag lever upp. Jag får puls, det pirrar i magen och jag blir varm runt bröstkorgen. Jag vill berätta för hela världen att jag noterat detta misstag. Hon får inte komma undan med det här.

Jag går in på Facebook och Twitter för att dela med mig. Jag tänker att jag ska skriva något fiffigt av typen: Så ­”legendarisk” kan Gina knappast tycka att Gernandt är eftersom hon inte ens vet vad han heter. Eller kanske göra en anspelning på Gina Dirawis egna sång i Melodifestivalen 2012 där hon sjöng att hon var trött på att alla uttalade Gina som ”Jina”. Jag går in, men det är redan ­kaos där inne på de sociala medierna. Hela Sverige tycks vara inne samtidigt, angelägna om att var och en ska berätta för Gina vilket misstag hon gjort. Rå, hätsk, ­hatisk stämning råder i trådarna. Grennant! Så ­generande! Gina borde veta bättre! Historielöst! Pinsamt!

Så’na är vi alltså, människorna. Det är kanske därför det är synd om oss. Någon ut­talar ett namn fel på tv och vi måste anmärka. Vad är det med oss? Vad är det för mekanismer som gör att vi är så febrigt förtjusta i att berätta för andra att de gjort eller sagt fel? Varför kan vi helt enkelt inte låta bli? ­Ingen ska någonsin lura ­någon att säga att de gör det i välmening. Att anmärka på andra är aldrig välmening. Det är alltid i illvilja och som ett sätt att positionera sig. Det är därför jag avskyr dem. Det är därför det ­kommer över mig här på kvällskvisten, själväcklet.

PS: Vill bara betona att jag inte har något emot Gina Dirawi. Jag gillar hon och har alltid gjort.

Av: 

Alex Schulman

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Alex Schulman