Ingenting blir gjort i narcissismens epok

Foto: Getty
Det finns bättre sätt att rädda klimatet på än att sitta runt en lägereld i urskogen, skriver Robert Aschberg. 
KOLUMNISTER

Vi har trätt in i rötmånaden och Dagens Nyheter rapporterar om två pigga konsulter i Luleå som hittat en födkrok i tiden.

En av dem är ekolog. Den andra är ”mental coach”.

Är man inte influencer nuförtiden så är man någon slags coach. Så enkelt är det. Ingen vill ha ett vanligt hederligt jobb längre. Sanna mina ord, vi befinner oss på ett sluttande plan och i denna narcissismens epok kommer snart en tid när allting bara handlar om åsikter om yta och livsstil, men ingenting riktigt blir gjort.

Nåväl, ekologen och den healingutbildade mentalcoachen har fått skattemiljoner för att i samarbete med Studiefrämjandet, hållbarhetsföretaget Earth, Naturvårdsverket och Energikontor Norr leda 21 Luleåbor i kursen ”Koldioxidbantning med klimatterapi”.

Ena halvan av kursen handlade om att testa elcyklar och laga vegansk mat. Resten ägnades åt att hantera känslor och tankar i samband med omställning till ett liv med mindre klimatpåverkan. Där fick deltagarna ”ekoterapi”, öva målbilder och meditera.

Enligt mentalcoachen var det viktigt för deltagarna att känna naturens kraft eftersom den gynnar känslan av hoppfullhet. Detta kan man tydligen göra genom att ”sitta runt en eld i en urskog på ett berg” och ”skogsbada”.

Enligt arrangörernas hemsida har deltagarna med hjälp av kursen minskat sina koldioxidutsläpp med 42 procent. Enligt kursdeltagarna själva minskade deras klimatångest med 24 procent.

Succé, enligt mentalcoachen. Men ett extremt dyrt sätt att minska koldioxidutsläppen i jämförelse med andra projekt som Naturvårdsverket stödjer. Och – oss emellan – nog verkar det jävligt flummigt.

Vis av erfarenhet fruktar jag nu att den här formen av mentalcoacheri kan sprida sig till andra, farligare områden. Låt säga att en kreativ landstingspolitiker kommer på idén att det blir billigare att ge dödssjuka patienter terapi med ”skogsbad” och positivt tänkande i stället för att skaffa personal och korta köerna till canceroperationer?

Rädsla för att en upptäckt tumör ska sprida sig? Dödsångest? Den kanske kan resoneras bort på en kurs ledd av riviga mentalcoacher. Som det heter i den kära gamla visan: ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli!”. Och den dag en patient som fått glädjen att gå en sådan kurs inte längre är, så att säga, tillsammans, så har ju kön i alla fall blivit lite kortare, eller hur?

Är jag alltför dystopisk?

Tänk på fiaskot med Nya Karolinska, till exempel, och vänta och se. Som svensk politik gestaltar sig just nu kan vad som helst hända. 

Vad är ”Lex Maria” – och hur fungerar det? 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM