Hård riksdagsdebatt innan svenskkolonin blev slavfri

KOLUMNISTER

I dag år 1844 var det häftig debatt i den svenska riksdagens fyra stånd. Frågan gällde: ska Sverige avskaffa slaveriet? Förslaget kom från den liberale Erik Gustaf Geijer, som menade att Sverige måste göra som England, förbjuda slaveriet i sina kolonier. Sverige hade då ön Saint-Barthélemy i Väst­indien och där var vid denna tidpunkt var fjärde invånare slav, för det fanns 595 slavar på 2?497 invånare.

Öns guvernör, som själv var slavägare, hade i en rapport till regeringen meddelat att de svenska slavarna hade det bättre än slavarna på andra öar, de behandlades bättre och bodde bättre. De arbetade från sex på morgonen till fyra på eftermiddagen. Alla söndagar var fria.

Guvernören skrev att slavarna där hade det bättre än många fria arbetare i europeiska länder, men han tillade ändå att ”slaven är genom saknaden av rättigheter att fritt råda över sig själv nedsatt till sitt mänskliga värde.” Slavarna på ön kunde aldrig resa därifrån, de kunde inte gifta sig med vem de ville. Var han redan gift kunde hans fru och barn säljas till en annan slavägare och han kunde själv säljas som pant för sin ägares skulder.

Svenskarna hade i stort sett samma inställning till den svarta befolkningen som de andra européerna. Kyrkoherden Carl Carlsson, som bodde många år på ön, skrev i en rapport att öns slavar inte var mogna att bli fria; det skulle bara bli kaos och elände. Han skrev: ”De vita äro Västindiens adelsmän. De grunda sina viktiga anspråk på företräde framför de coulörta och svarta på sin vita färg, en basis, lika solid, som den, på vilken adeln i Europa stödjer sina stora pretentioner.”

Han berättade att ”negern sådan jag i Västindien haft tillfälle att observera honom är knappt till hälften människa, resten är apa och tiger”. Till och med djuren skyr dem, skrev kyrkoherden, därför kan ”negrer” enligt denne kyrkans man, ”utan problem bada i hajrika vatten”.

”Negern såsom slav är ödmjuk och ofta trogen sin herre; men såsom fri är han den övermodigaste och egenkäraste varelse på jorden”. Kyrkoherden skrev att bara svarta som fått en lång utbildning där de meriterat sig ska kunna bli fria, eftersom ”de bästa negrer jag träffat, hava alltid varit sådana, som genom överskottet av sitt arbete småningom köpt sig fri. En sådan neger sätter värde på friheten och är i stånd att skapa ett hederligt sätt att föda sig; däremot den otaliga skaran av frigivna lättingar endast fyller fängelserna.”

Debatten i den svenska riksdagen engagerade i synnerhet bönderna, som givetvis var för slaveriets avskaffande, men inte med svenska skattepengar. Slavarna måste ju friköpas på något sätt, men med vilka medel? Bönderna har i alla tider alltid hållit igen på statens utgifter.

Flera riksdagsmän menade att det nog inte var så synd om de svarta, för det varma klimatet där borta gjorde att livet, trots allt, inte var så odrägligt för dem som det kunde vara för fattiga svenskar i vårt stränga klimat. De svarta behövde inte så mycket kläder och de kunde sova utomhus året runt.

Riksdagsman efter riksdagsman steg upp och sa som Jöns Persson från Värmland: ”Att från vårt på penningar utarmade land, gränsande intill norra polen, prestera en betydlig penningsumma, för att utgiva till lagbrytare boende på en motsatt sida av jorden vore oförsvarligt handlat emot vår egen fattigpersonal, som behöva det understöd vi kunna lämna den, för att icke svälta och frysa ihjäl under våra långa vintrar, då däremot inbyggarna på ön Saint-Barthélemy ha en evig sommar.” Han föreslog att hela ön skulle säljas till högstbjudande.

En annan riksdagsman menade att visst ska vi medverka till slaveriets avskaffande men å andra sidan hade nog slavarna på ön varit slavar så länge att de nog inte längre kände slaveriet så tungt eller så tryckande som man kanske föreställde sig.

En tredje herre förklarade att med tanke på ”slavarnas benägenhet för lättja och liderligt leverne, var det bättre för såväl dem själva som för samhället i stort att de förblevo slavar också i framtiden”.

Till slut kom alla ändå överens, slaveriet förbjöds officiellt i den svenska kolonin den 9 oktober 1847. Svenska staten köpte slavarna fria. En särskild kommitté tillsattes med bland andra den siste kände svenske slavhandlaren Gustaf Ekerman, som skötte försäljningen. Plantageägarna fick ge ett pris, Ekerman bjöd under och klubbade sitt pris. På hösten 1848 hade 358 slavar blivit friköpta, men då tog pengarna slut fast det fanns 165 slavar kvar. Riksdagen anslog mer pengar och den 9 oktober 1848 kungjorde myndigheterna att alla svenska slavar var fria. Det hade kostat staten drygt 80 riksdaler per slav, det vill säga lite mer än en årslön för en dåtida svensk daglönare.

Därmed inleddes Saint- Barhélemys slutgiltiga nedgångsperiod. Kronan hade inga inkomster därifrån. År 1878 såldes ön till Frankrike för 320?000 franc, cirka tolv miljoner kronor i dagens penningvärde. En folkomröstning anordnades. Av de 352 röstberättigade röstade 351 för anslutning till Frankrike. Bara en person, skeppshandlaren Wellington Sicard, röstade för Sverige. Det är troligt att Sverige hade fått fler röster om hela befolkningen hade fått rösta och inte bara de rika plantageägarna och köpmännen.

Herman Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM