De är livrädda utan uppmärksamheten

KOLUMNISTER

Leif GW Persson tycker att Camilla Läckberg skriver som Nicke lilltroll pratar och jämför hennes böcker med ”Min häst”. Ernst Brunner jämför de bästsäljande (kvinnliga) deckarförfattarna med skarvarna som skitar ned hans skärgårdsö.

– Skönlitteraturen kommer att gå under om det får fortsätta på det här viset, utbrister han upprört i DN.

Sedan ska vi inte glömma Björn Ranelid som tyckte att en miljon svenskar kunde skriva lika bra som Liza Marklund.

Visst är det intressant med dessa kränkta farbröder som nu börjat hugga efter kvinnorna som skåpat ut dem från försäljningslistorna? Självklart har alla rätt till en åsikt, och det är alltid trevligt när Nicke lilltroll dyker upp i debatten, men frågan är varför de beter sig som de gör? Kanske har åtminstone två av dem trott att de suttit säkra på sina prettotroner där de omhuldats och blivit uppburna av förlagsmänniskor och läsare. Nu när de inte längre får samma uppmärksamhet som förr har de blivit livrädda. Fast genom att såga bästsäljarförfattarna idiotförklarar de ju alla som köper och läser deras böcker och det är ju inte särskilt trevligt.

Märkligt är också denna småsinthet. Det är ju trots allt inte så att läsarna går ut och köper en enda bok om året och att författarna slåss om samma bit av kakan.

Och varför personangrepp? Språket och debattklimatet förråas och särskilt bloggarna saknar alla spärrar när det gäller angrepp och påhopp. Då kan man ju tänka att författarna, kulturbärarna, de intellektuella, borde ha lite bättre hyfs och visa att det faktiskt går att föra en bra debatt utan att sjunka ned på sandlådenivå. Men tydligen inte.

I stället drar man fram spadarna och börjar slå på den författare som varit bättre på att marknadsföra sig själv och sina böcker och därmed har nått ut till en större läsekrets.

Ett annat strålande exempel på marknadsföring är Maja Lundgren som trots att hennes bok ”Myggor och tigrar” ännu inte har kommit ut redan har skrämt slag på halva Kultursverige. I den hänger hon ut kulturpersonligheter med dess rätta namn och avslöjar manskotteriet i svenskt kulturliv.

Nya tider, nya seder. Den som anpassar sig överlever, den som klamrar sig fast vid det förgångna sjunker som en sten. Fast sårade konstnärssjälar som runkar sina påstådda prettogenier känns väldigt passé. För vem bryr sig, egentligen?

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM