Synden på Cypern gav Birgitta uppenbarelser

Foto: Den här åtta meter höga statyn föreställande den heliga Birgitta finns i Sankt Peterskyrkan i Rom.
KOLUMNISTER

I dag kan alla som heter Birgitta sträcka lite extra på sig. Ni är fler än 180 000 i Sverige och med alla varianter av Birgitta som Brita, Britta, Bibi och Biggan är det långt över 200 000 svenska kvinnor som i dag bör klappas om lite extra.

Den första Birgittafesten hölls den 7 oktober 1391 i påvens palats i Rom. Golvet var täckt med blommor och gröna blad, dyra bonader hängde på väggarna. Roms alla kyrkklockor dånade och från midnatt brann 30 000 oljelampor och facklor i gamla Peterskyrkan, allt för att hylla Birgitta Birgersdotter från Sverige.

Dagen därpå gick påven Bonifacius IX i högtidlig procession till Peterskyrkan där han läste mässan och där människor bar fram offer med gyllene vaxljus, bröd, vin och korgar med druvor. Mot slutet av gudstjänsten lät påven föra in Birgittas namn i den gyllene boken där alla helgons och änglars namn finns inskrivna.

Därmed hade Sverige fått sitt första och hittills enda erkända helgon och Birgitta blev Sveriges första riktiga internationella kändis.

Förmodligen blev det buller och brak i himmelen då Birgitta tog plats. Hon var nämligen inte någon ödmjuk och lågmäld Moder Teresa precis.

Hon var ett ytterst ovanligt helgon, inte bara för att hon hade fött åtta barn. Hon var släkt med den svenska kungafamiljen och tillhörde den absoluta svenska

makteliten.

Hennes förfäder hade varit rika jordägare och lagmän i flera generationer, hennes man Ulf Gudmarsson var lagman i Närke och lagmän skulle hennes egna söner bli.

Då hon reste på pilgrimsresor kom hon inte barfota med tiggarstaven. Hon kallade sig furstinnan av Närke och drog fram med stort följe. Hon röt åt och tillrättavisade alla som ställde sig i vägen för henne eller hennes planer, de må så vara påvar, kungar eller drottningar.

Efter många års kamp lyckades hon få påven att godkänna hennes egen klosterorden – fast han gjorde lite ändringar i reglerna, vilket inte uppskattades av Birgitta. Hon svarade med en skriftlig uppenbarelse hon fått om påvens omedelbara framtid och hälsa. I den stod det att om påven, som tillfälligt var i Italien, återvände till Avignon skulle han dö. Han lät sig inte bekomma. Han avreste till Frankrike – varpå han hastigt avled.

Då Birgitta var 69 år gammal genomförde hon en pilgrimsresa till Jerusalem, ett djärvt och farligt företag i det dåtida krigs- och pesthärjade Europa.

Hon reste via kungariket Neapel där hon var bekant med hovet. Hennes dotter Katarina och två av hennes vuxna söner, den världslige Karl och den mer fromme Birger, var med på resan.

I Neapel utbröt stora festligheter. Rikets vackra drottning blev blixtförälskad i Karl som i stället för att kyssa drottningen på foten, som protokollet krävde, kysste henne på munnen. Karl var gift i Sverige, vilket Birgitta noga påminde honom om. Utan resultat.

Festerna blev allt vildare. Till slut fick hon ta till några svavelosande uppenbarelser om hur det skulle gå med syndiga drottningar. Det slutade med förskräckelse. Karl insjuknade och avled. Den sörjande drottningen gav honom en furstes begravning.

Birgitta, Birger och Katarina fortsatte sin pilgrimsfärd via Cypern. Där var det ännu värre än i

Neapel, för där rådde det modet vid hovet att kvinnorna skulle vara barbröstade. Cyperns folk och hov fick höra många förmaningar från Birgitta men inte blev det någon ändring.

Sällskapet fortsatte mot Palestina. Strax utanför Jaffa kapsejsade båten. Allt vad de hade med sig försvann i djupet, men de kom själva oskadda upp på stranden. Birgitta ansåg att just så skulle man inleda en pilgrimsfärd till Jesu grav.

Hon stannade några månader i det Heliga landet. Hon led svårt av värmen men gladdes stort då hon fick se sin son Birger dubbas till korsriddare i Den heliga gravens kyrka.

Sällskapet återvände till Europa via Cypern, där situationen vid hovet hade förvärrats ytterligare. Birgitta gav dem några sista varningar men de bara flinade åt henne. Några månader senare attackerades Cypern av en armé från Genua. Palatsen brändes, den syndiga drottningen och alla som struntat i Birgittas varningar dödades.

Den sista pilgrimsresans många strapatser tärde på Birgitta. Hon insjuknade under resan men kunde återvända till Rom där hon avled lugnt och stilla den 23 juli 1373, 70 år gammal. Det tog sju månader att bära upp hennes kista till Vadstena, där klostret då höll på att byggas.

Dottern Katarina blev klostrets första abbedissa och hon inledde omedelbart arbetet på att få modern helgonförklarad. Eftersom det krävdes stora summor för att föra en helgonförklaring till slutet startades Sveriges första nationalinsamling.

I dag är heliga Birgitta skyddshelgon för hela EU, och hennes klosterorden finns i många länder i flera världsdelar.

ARTIKELN HANDLAR OM