Ingen förstår längre det politiska landskapet

”Jag förstår inte” har blivit svensk politiks mest nyttjade fras sedan riksdagsvalet. I veckan slogs nytt inofficiellt rekord i att inte förstå, när Centerpartiet och Liberalerna röstade ner Ulf Kristersson som statsministerkandidat.

De båda partierna hade i hela valrörelsen argumenterat för sitt (då hypotetiska) ställningstagande: De tänkte inte stötta ett regeringsalternativ som behöver Sverigedemokraternas stöd – passivt eller aktivt – för att få igenom sin politik.

Detta löfte hade utfästs till väljare, partivänner, framtida generationer och adoptivbarn.

Foto: Urban Andersson
Jimmie Åkesson (sd) och Annie Lööf (c) innan statsministeromröstningen.

 
För de flesta utanför den politiska opinionssfären var detta förfarande därför inte särskilt svårt att begripa.

Att smälta det, eller sympatisera med det, är givetvis en annan sak.

Att beklaga det, som bland annat Ulf Kristersson gjorde, är också en någorlunda rimlig reaktion.

Oförblommerad indignation, som en och annan ledarskribent ägnat sig åt i veckan, är väl mer än något annat lite gulligt.

Men att förstå den bakomliggande logiken var verkligen inte någon större intellektuell utmaning.

 
Upptakten till den borgerliga skilsmässan tog emellertid inte slut där: Allianskamraterna på vänsterkanten svarade att de inte kan förstå att högerflanken inte förstår att Jimmie Åkessons gäng är ett existentiellt hot mot den moderna liberala demokratin.

Att man inte kan regera landet med stöd av ett parti som har Ungern som sitt inre happy place.

Högerflygeln svarade att de inte kunde förstå hur det vallöftet var viktigare än det andra som Annie Lööf lovat – det som är hela Alliansens existensberättigande – att med alla medel skicka ut Socialdemokraterna från Rosenbad.

Varför stirra sig blind på SD istället för att ”ta chansen att driva igenom allianspolitik med självförtroende”?

1 av 6 | Foto: URBAN ANDERSSON
Ulf Kristersson (m) efter att ha röstats ner i riksdagen.

Och här någonstans hittar vi väl kärnan i det nuvarande politiska landskapet: Ingen förstår det längre, eftersom det rör sig på helt nya nivåer.

Sedan Sverigedemokraternas entré på den politiska scenen sägs det att blockpolitiken växt ut till en treklöver; ett rödgrönt block, ett borgerligt och så SD. Men i luriga parlamentariska lägen måste partier operera utifrån en omvänd kompromisslogik.

Vilken regering man vill ha har ersatts av frågan vilka krafter man under inga omständigheter kan tänka sig att släppa fram. En sorts checklista över inverterade prioriteringar. 

Och då är tågordningen annorlunda.
Här har också näringslivet fått bekänna färg på ett sätt som de tidigare aldrig avkrävts.

Så kom det sig att P G Gyllenhammar vid 83 års ålder tog bladet från munnen och kallade Sverigedemokraterna för fascister, medan Antonia Ax:son Johnson menar att Alliansen borde vara ”pragmatisk” och ha överseende med SD:s besvärande bakgrund och samtida avarter.


Alliansen tycks ha nått sitt eget Waterloo. Och kanske är det för stunden mer relevant att tala om de tre övergripande blocken inom svensk politik utifrån en rent identitär inriktning: Ett antifascistiskt, ett vulgärnationalistiskt och ett som inte bryr sig så länge de får igenom sina skattereformer. Med självförtroende.


Enkel mandatmatematik

”Självförtroende” är förstås en bra egenskap inom politiken, men det har nu inget eget mandat i kammaren och hade det haft det hade det förmodligen tillhört Sverigedemokraterna. I riksdagsverkligheten är fem lågmälda demokrater fortfarande fler än fyra twittertroll.


Svår matematik

I takt med att Centerpartiet och Liberalerna tackar nej till alternativ till höger och vänster krymper det inomborgerliga andrummet obevekligt. Att utröna vilken regeringskonstellation Annie Lööf och Jan Björklund i slutändan kommer att ge sin välsignelse är kremlologi för tankeläsare och klärvoajanta. Det är faktiskt omöjligt att förstå.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM