Mejla

Oisín Cantwell

I pestens tid sjunger koltrastarna för Cornelis och Anna Lindh

Publicerad:
Uppdaterad:

En sång för de döda.

Koltrastarna håller konsert i skymningen på Katarina kyrkogård och om coronan vill de nog inget veta.

Buketten på Anna Lindhs sten har vissnat och någon har haft vänligheten att lämna ett par centiliter kvar i pavan som varsamt och passande ställts invid Cornelis.

Minneslunden bär vittnesmål i form av ljus och blommor om att människor ägnat i vart fall en stund av påskledigheten åt dem som inte längre finns med oss.

Och från träden hörs melodiska och varierade sånger: fåglarna är på tinderdejt och ingenting kan tysta dem.

”Koltrastarna håller konsert i skymningen på Katarina kyrkogård och om coronan vill de nog inget veta”, skriver Oisín Cantwell.
Foto: LINA SIKSJÖ
”Koltrastarna håller konsert i skymningen på Katarina kyrkogård och om coronan vill de nog inget veta”, skriver Oisín Cantwell.

Ja, det är den tiden på året. Dagen är äntligen längre än natten igen, luften innehåller ett löfte om vårvärme och koltrastarna vill bilda familj.

Två tonårsflickor sneddar fnissande över kyrkogården, arm i arm, viskande till varandra, unga, odödliga, ointresserade av vad gravstenarna kan tänkas ha att lära dem.

En äldre man sitter i sin rullstol och stirrar tomt framför sig. Han har inga ben, men två armar. I den ena handen håller han en cigarett, i den andra en ölburk. Jämnt fördelade synder, det går inte att vara nog försiktig på en kyrkogård.

Barnfamiljen är ute med sin labrador. Ingen bryr sig om gravmonumentet över Sten Sture den yngre, vilket förmodligen är lika bra. Det sista de förbipasserande behöver i smittans tid är en påminnelse om mardrömmarna ur Stockholms förflutna.

Sten Sture var riksföreståndare i Sverige och förlorade livet i strid med kung Kristian tyrann 1520.

Senare samma år skedde Stockholms blodbad, massmordet på Stortorget i Gamla stan. Biskopar och adelsmän halshöggs. Borgmästare, rådmän och tjänstefolk hängdes. Bödeln Jörgen Homuth hade fullt upp: han räknade till minst 82 avrättningar.

Dagen efter tändes stora bål på Katarina kyrkogård. Offren slängdes i lågorna. Även Sten Sture brann.

Foto: LASSE ALLARD
När pesten härjade i Stockholm på 1700-talet räckte kyrkogården knappt till.

En äldre dam stannar till hos Tomas Tranströmer, söderbon, poeten, nobelpristagaren. Hon ser ut att begrunda inskriptionen.

Stor och långsam vind
från havets bibliotek.
Här får jag vila.

Ja, här har de fått vila, de uppburna, de ledande politikerna, de berömda konstnärerna.

Men även de bortglömda, de om vilka inga berättelser skrivs, de trasiga har lagts i denna jord.

Som då pesten härjade i Stockholm i början på 1700-talet.

De smutsiga och trångbodda gårdarna i Katarina församling drabbades hårt. (Jag antar att det är överflödigt att nämna att smittan kom från samma bakteriestam som härjade under mitten av 1300-talet. Alla vet ju trots allt precis allt om epidemier numera).

Kyrkogården räckte knappt till. Då som nu var det de fattigaste som drabbades hårdast då död spreds.

Men i Katarinas kvarter är det numera de besuttna som bor. Percy Barnevik och Antonia Ax:son Johnson har våningar runt hörnet. De i Stockholm som far mest illa av vår tids pest trängs i miljonprogrammen och betongen utanför tullarna.

Tegnell har hållit presskonferens nu igen. Över 1000 döda. Han får frågor om en hätsk debattartikel. 22 arga forskare har gläfst om "tjänstemän utan talang" och byggt en hel tes på felaktiga siffror. Det är ett under att statsepidemiologen står ut.

Drillandet tilltar, övergår i melodiska strofer. Jag slår mig ner på en parkbänk, googlar och läser mig till att det är hanens revirsång som ljuder.

De som bor i kvarteret och tröttnar på karantänen kan öppna fönstren i skymningen och låta den vackra symfonin sjunka in.

Men det är väl bara Tomas Tranströmer, Anna Lindh och Cornelis Vreeswijks som har vett att lyssna.

Av: Oisín Cantwell

Publicerad: