Varför måste dagens kvinnor härdas?

avLinda Skugge

Publicerad:

I början av 2000-talet var jag nog en av de som skrek allra högst om kvinnors rätt att själva få bestämma förlossningssätt, med betoning på planerat kejsarsnitt. Min skräck bestod i att tvingas föda i en korridor och att komplikationer gjorde att barnet blev skadat eller dog för att det inte fanns någon läkare. Jag tänkte inte vara så korkad att inte KRÄVA en egen läkare.

Jag har aldrig känt mig särskilt kvinnlig. Att vara ”kvinna” har aldrig intresserat mig. Däremot intresserar mig sådant som kontroll och trygghet. Och att få bestämma själv över min kropp.

Då möttes jag av en enad väldigt hätsk front. Jag som ville föda med planerat snitt hade fel. Alla de kvinnor som förespråkade vaginal, så kallad natuuurlig, förlossning hade tolkningsföreträde. Och de var arga. De skickade extremt otrevliga mejl som de säkert inte vill kännas vid i dag.

När jag nu har skrivit om min något ändrade syn på planerade snitt kommer de arga, otrevliga mejlen från de som förordar snitt, som nu har tolkningsföreträdet. Det uppskruvade tonfallet kommer nu från motsatt håll.

Perspektivförskjutningen är intressant. Och bra.

Överläkare Lena Holzman säger till Aftonbladet att de allra flesta kvinnor har de resurser inom sig som krävs för att klara en sådan oförutsedd situation som en förlossning innebär. Hon menar att den ”livskunskapen” håller på att gå förlorad och att hon oroas över den utvecklingen.

Vad är det som säger att det måste vara så? Varför måste dagens kvinnor stå ut, härdas, genomlida situationer som de inte kan planera eller råda över? Är det verkligen evolution?

Bör vi inte snarare eftersträva att den yngre generationen ska få det bättre? Må bättre, uppleva mindre smärta? För att inte tala om att få en bättre förlossningsupplevelse?

Jag hemfaller ofta åt det där själv. Skrockar förnöjt över dagens sjåpiga unga kvinnor (och män). Får ryggdunkningar av mina jämnåriga. Det är inget jag är stolt över.

Sedan 1991 har andelen planerade kejsarsnitt mer än fördubblats, från 4 procent till 8,6 procent 2017.

Jag ser likheter i debatten om de förlossningsrädda och den om underfunktion i sköldkörteln, där kvinnan själv av vården problematiseras och förminskas och till och med förlöjligas.

Om gravida och naturligtvis sårbara kvinnor varje dag möts av nyheter om vårdkaos och överfulla akuter och stabslägen och att tusentals läkare och sköterskor ska sparkas trots personalbrist, blir då någon ens förvånad över att de vill säkra sin förlossning genom ett planerat snitt?

Jag tycker fortfarande att kvinnor måste få välja förlossningssätt. Och jag tror att det finns ett sätt att minska antalet planerade snitt på grund av rädsla. Genom att ge rätt sorts information som inte bara liknar propaganda och att lyssna. Att under lugna former verkligen lyssna på vad kvinnan har att säga.

Ta hennes rädsla på allvar, det finns något viktigt där. En sorts ”livskunskap” som läkare och annan vårdpersonal skulle ha nytta av.

Det handlar om trygghet.

LÄS HELA ARTIKELSERIEN HÄR

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM