Filmen är inget klockrent bevis mot Ekeroth

KOLUMNISTER

Övervakningsfilmen där ett slag delas ut är inte ett klockrent bevis och en av dörrvakterna drabbas av en elakartad minnesförlust.

Men ju längre rättegången mot Kent Ekeroth pågår, desto djupare sjunker han ner i stolen.

1 av 2

"Rättegången inleds i morgon", skrev tidningarna i går, som skulle den pågå i dagar.

I själva verket är det här en rättsligt tämligen banal historia av ett slag som landets domstolar varje dag både inleder och avslutar inom några timmar.

Banalt är detta dock inte för den unge man som säger att han blev misshandlad. Banalt är inte heller detta för den åtalade, vars hela politiska framtid står på spel.

Han är drygt 20 år, kort, blont hår, är säker på sin sak då åklagare Lena Kastlund frågar ut honom.

Tillsammans med några kompisar stod han i kön utanför krogen, längst fram stod Ekeroth och tjafsade med dörrvakten, det gick någon minut, sedan gav politikern upp och började gå därifrån.

Han slängde ur sig någonting om järnrör då Ekeroth passerade. Då kom slaget, hårt, med öppen hand.

–Jag blev rädd, chockad och ledsen. Det gjorde ont och svullnaden gick ner först några dagar senare.

När han pratat klart är det dags för Ekeroth att ge sin version.

Mörkgrå kavaj, ljus skjorta, inga politiker är så prydligt klädda och så överrepresenterade i kriminalstatistiken som sverigedemokrater.

Han berättar att han och en kompis varit ute på en krogrunda sedan 18-tiden, men var ännu mitt i natten inte särskilt berusad.

Vakterna på Solidaritet ville inte släppa in honom. De pratade om värdegrund och säkerhetsaspekter. Han säger åt sin kompis att de ska gå.

Ekeroth hör någon förolämpa honom. Sedan går det fort. Han får ett lättare slag. Någon säger att han ska dödas.

– Jag blir hotad och jag minns att jag tänkte att han har kniv på sig? Jag vet inte var jag har mina livvakter. För att värja mig viftar jag till med handen.
Vad är sant? Vad var det som hände den där novembernatten utanför nattklubben Solidaritet, en tvärgata från Stureplan?

Det kommer vi aldrig exakt att få veta. Men det är å andra sidan inte sanningen som domstolen ska fastställa. Domstolen ska ta ställning till om åklagarens bevisning är så stark att det går att slänga Ekeroths invändning om nödvärn i papperskorgen.

Övervakningsfilmen, den numera ryktbara, ger viss vägledning. Ja, politikern syns. Och ett slag delas ut. Men hela kroppen på den som slår ser vi inte.

En brist för åklagaren som Ekeroths försvarare, Johan Eriksson, Sveriges för närvarande kanske skickligaste brottmålsadvokat, inte missar att göra ett nummer av.

Sedan är det dags för sex vittnen, två kompisar till den unge mannen, två dörrvakter, en livvakt och en polis som kallades till platsen, vilkas berättelser går att sammanfatta på följande vis:

Vännerna och den ena dörrvakten berättar om Ekeroths hårda örfil, den andre dörrvakten har plötsligt drabbats av akut minnesförlust, åklagaren får läsa upp förhör där han pekar ut politikern, ingen har sett att politikern först blev angripen.

Lunch. Samtliga riksmedier är på plats och det tar tid att tömma sal åtta i Stockholms tingsrätt och GW tycks inte märka uppståndelsen som bryter ut då han passerar Rådhusets foajé och folk tar fram sina mobiler och börjar ta bilder.

Klockan har passerat 14 då det är dags för åklagare och advokat att summera bevisningen. Ekeroth börjar se trött ut, han är röd i ansiktet, antecknar.

Advokat Eriksson pratar skickligt och länge om nödvärn och putativt (inbillat) nödvärn, refererar till tidigare mål och prejudikat och påpekar att den kontroversielle Ekeroth alltid har anledning att känna sig hotad.

När allt är sagt och gjort säger rådmannen Maria Hölck att dom meddelas om en vecka. Några nämndemän behöver hon inte konferera med, i enklare mål där en fällande dom leder till böter behövs inte de.

Vid enstaka tillfällen anslår journalistiken betydligt större resurser till enkla mål än vad domstolen gör.

ARTIKELN HANDLAR OM