Gränsen för min förståelse för SJ är nådd

Foto: Tor Johnsson / SvD / TT / SVENSKA DAGBLADET TT NYHETSBYRÅ
KOLUMNISTER

Mitt barn föddes den nittonde september och tio dagar senare packade jag ner bebis, blöjor och sjuttiotvå tvättlappar och förflyttade mig till rälsen mot bokmässan.

På perrongen packar min medtagna syster in väskorna och trycker upp dem på hatthyllan medan jag och vagnen väntar utanför.

I mitt vita öga kan jag se fyra män i SJ-uniformer. De står så nära att jag vet att de åt äggsmörgås med kaviar till frukost. Två av männen står med ena benet avslappnat uppslängt mot ett räcke, samtliga män liksom lutar sig in i gemenskapen som tydligen uppstår i de sista dallrande minuterna innan ett tåg ska lämna stationen.

Jag vill ogärna störa dem men vet att de givetvis kommer luckra upp sin samling när de ser mig närma mig vagnens trappsteg med min bebis på hjul. De lär skynda fram, titta ner i vagnen och säga ”Oj, det var en liten en!”. Jag kommer säga att han är tio dagar gammal, de blir ödmjukt imponerade och sedan uppstår mallighet från min sida.

”Gå ombord du, jag kommer” säger jag till min syster.

Men jag hade jättefel. Jag hade glömt hur det kan vara med SJ.

På SJ hjälper man inte till med vagnar och bebisar. Det enda en SJ-anställd kan tänka sig att göra medan en nyförlöst kvinna drar vagnen uppför trappstegen är att plocka ut kalsongerna från mellan skinkorna. Sedan bordar de tåget och börjar skälla på den som äger vagnen, för felställd är den och bort ska den, annars kommer vi alla dö ”det är en vagn i vägen”-döden.

En gång i tiden skrev jag en guide – ”Att åka tåg, så funkar det” – där jag tvålade till jobbiga resenärer och drog en lans för konduktörer och tågpersonal överallt. Jag har fått mycket kärlek för den texten. ”Förlåt att jag stör, men var det du som skrev en guide till att åka tåg?” har jag fått höra flera gånger, och jag råkar veta att den sitter uppklistrad i minst ett personalrum.

Men gränsen för min förståelse drar jag vid fyra odugliga män som står och ser på när en mamma stötvis bakåthoppar en barnvagn ombord på ett tåg.

Ombord på tåget ser jag passagerare som hjälper varandra att plocka ner väskor från hyllorna och hjälpa en förvirrad kvinna att hitta rätt plats. När konduktören går förbi frågar min syster om serveringsvagnen.

”Vi har inte haft servering sedan 2014” svarar han och jag svär på mitt liv att det låter som skryt.

När jag kommer tillbaka från bokmässan ringer jag SJ:s presskontakt.

”Det ingår inte i ombordpersonalens arbetsuppgifter att hjälpa till med bagage och vagnar.”

”Varför inte?”

”Det vet jag inte riktigt, men tågen skulle ju aldrig komma fram i tid.”

Så om du står och huttrar på en perrong i Knäckebrödhult och tåget aldrig kommer, betänk då att någon någonstans fått hjälp med en vagn och en ängel har fått sina vingar.


Luftigt

Ibland kan det vara svårt att hitta det positiva i varje given situation. Men Nya Tider och nazisterna gjorde att det var jättelätt att ta sig fram med barnvagn på bokmässan.

Löftet

På tåget tillbaka till Kalmar lovade en kille att hjälpa en tant med hennes väska i Växjö. När tåget rullade in på stationen var killen borta. Så gör man väl inte?