Det här innebär det största skiftet sedan de Gaulle

HEIMERSONs värld

KOLUMNISTER

MONTAUROUX. ”Nå, hur ska det gå?”, frågade jag pratsjukt Monsieur Robert, när denne kom för att göra det han kan, nämligen att med salter, syror och hokus pokus hålla bygdens pooler blåa och rena.

”Pas bon”, svarade Monsieur Robert. Inte bra.

Monsieur Robert är verksam i La France profonde, det sanna, det verkliga, lantliga Frankrike, där Alperna i en bördig dal präglad av arkadisk företagsamhet sänker sig ner till Medelhavet. I kantonen röstade 33 procent på Marine La Pen, vars obehagliga parti påminner om Sverigedemokraterna (men inte har lika många skräckinjagande råskinn i matrikeln).

Men politik är inte ett huvudämne här.

”Det gick åt skogen”, sa Monsieur Robert. ”Mitt jaktlag hade under vintern här i hemmaskogarna fällt 202 vildsvin. Jag tog jaktlaget med mig till Korsika. Vi sköt ett enda på tre dagar. Merde! Skit.”

I Frankrike är kultur- och lobbyorganisationen Jakt, Fiske & Traditioner den största i landet. Den träffar rätt, Le Pen har den i sitt knä och detta förklarar det lokala valresultatet.

Presidentvalet är en större begivenhet i London och Stockholm, där frustande skribenter säger, antingen att ”det franska valet är en revolution” eller att det är ”slutet för de Gaulles front mot fascismen”. En god vän, SVTs legendariske politiske reporter Tönu Nilsson mejlade mig: ”Europa är räddat. Hurra!”

Mina tankar löper också i de fårorna. Jag tror, att nästa söndag, när Emmanuel Macron vinner valet och blir Frankrikes nye president, kan det innebära det största paradigmskiftet i landets moderna historia sedan General de Gaulle fimpade fjärde republikens kaos och drev igenom den femte med stark presidentmakt.

Frågan är sedan om den unge, partilöse socialliberalen Macron – med bakgrund både som bankir hos Rotchilds och som ekonomiminister i en socialdemokratisk regering – kan få de letargiska fransmännen att förstå, att företagsamhet, konkurrens, nedmonterade regelverk och mera jävlar anamma är vägen in i framtiden och häva den genant höga arbetslösheten, 10 procent.

Macron har viljan. Han är EU-vän. Han är positiv till invandrare. Han är ingen populist. Han har Angela Merkel som sin förebild.

Det blir inte lätt. Fransmän har en nedärvd motvilja mot ekonomisk brackighet. De gillar inte rika och nyrika människor. Det finns ingen beundran för framgång på samma sätt som i Amerika och England. I Frankrike är kapitalism ett fult ord. Säger man ”fritt näringsliv” och ”konkurrens” spärrar fransmän upp ögonen och frågar: vad ska det vara bra för?

Frankrike lunkar fram i gamla hjulspår. Det har skyddade industrier. Det är därför Frankrike har Citroën och Renault när Tyskland har Mercedes och Audi.

Många svenskar förväxlar dessutom Frankrike med dess grannländer – men Frankrike är inget latinskt hetsigt land. Svenskar häpnar, när de får det lugna reserverade bemötandet här och tror att det är stroppigt. Men det är bara väluppfostrat.

Frankrike är kollektivt också svårmodigt. Det beror på landets dystra historia. Preussarna vann kriget 1870-71 och nitade fransmännens självkänsla. Frankrike fanns visserligen på segrande sidan i första världskriget. Men priset var högt. 25 procent av männen hade stupat. Landet hämtade sig inte under mellankrigstiden; födelsetalen var låga.

Andra världskriget var en katastrof. Frankrikes försvar imploderade. Skamlösa politiker samarbetade med nazisterna. De deporterade landets judar till dödsläger. Resistancen var en myt, underhållen av BBC-serien ”Allo, allo”. de Gaulle sågs i sin exil i London mest som ett irritationsmoment. De som under fransk flagg stred mot tyskarna var senegaleser och marockaner från kolonierna. När amerikanerna i augusti 1944 var redo att befria Paris, beordrade general Omar Bradley: ”Vi ska ha fransmän i täten. Försök att få med åtminstone några vita ansikten.”

Efterkrigstiden blev inte bättre: Indokina och Algeriet.

Det finns alltså skäl till franskt svårmod. Det blev därför halvdystert, när jag kollade stämningarna i min hembygd.

Jag gick och klippte mig. Frissan Cathy sa: ”Macron är det samma som Hollande. Pust.”

I apoteket  medan jag hämtade upp mitt dussin livsuppehållande mediciner sa apotekaren Claudine: ”Vi är en grupp i vilken 80 procent röstade på Fillon. Det gick inte bra.”

Bagaren Jean-Noël sa, när jag handlade hans läckra baguette: ”Det gäller att rösta taktiskt.” Han ville inte förklara vad han menade med det.

Rörmakaren, egenföretagaren Patrick, sa när han kom för att fixa min varmvattenberedare, att han röstat på Melanchon, en avgrundsvänstermänniska med en pueril pojkpolitik.

”Alla andra kommer att köra Frankrike i botten. Nej, förresten. Det går inte. Vi är redan där.”

Så bra. Då kan det bara gå uppåt.


  • Jag läser just nu
    … en bubblande trevlig och kunnig bok, ”Champagne. Vinet och odlarna” författad av de ihärdiga vinguiderna Britt och Per Karlsson. Snygg. Väl uppställd. Champagne är glamour och fest och min favoritleverantör, blondinen Jessica från Skärholmen, som i en grå by i Champagne driver huset Perrion, finns med.

  • Almedalen
    … välkomnar ett nazistparti till sommarens rosé-jippo. Jag är inte upprörd. Det är helt logiskt. Det var i Almedalen i fjol som de nya politiska vindarna började blåsa, med blågul flaggviftning, nynationalism och ”svenska värden”. Som man sår får man skörda.

  • Grävande Journalister
    … gräver sin egen grav. Det är en, som vi trodde, ideell förening som främjar djupgående och kritiskt granskande journalistik. Grävare slår ner på mygel och maktmissbruk, fiffel, fuffens och fusk, smussel, intriger och manipulation. Kvasten går, statsråd darrar, fackfolk kissar på sig, bolagsdirektörer smyger sig undan. Men denna reporterelit är feg och hemmablind. 600 av dem, samlade till kongress i Uppsala, fick veta, att deras ordförande bakom ryggen på dem uppbär en hög lön och att deras styrelseledamöter utan öppenhet tillskansar sig arvoden. Ingen av de 600 såg storyn - mygel, fiffel, moraliskt haveri - framför sina ögon. Ingen skrev. Gräv fram nya reportrar. Unga, hungriga, skandalsugna.

ARTIKELN HANDLAR OM