Mejla

Oisín Cantwell

Stockholmare är dummast i Sverige

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

Ett erbjudande om en tredje dos ramlar in i mobilen.

Något som passar utmärkt, inte minst med tanke på att läget på intensivvårdsavdelningarna börjar bli ansträngt och en överläkare i Stockholm vädjar om att vi ska ta de vaccinationssprutor som erbjuds.

Det som enligt sms:et behövs är att gå in på appen Alltid öppet och boka tid.

Jag läser meddelandet flera gånger och börjar associera till några rader som Jagger sjunger i en av Stones bättre låtar.

Han kör bil och lyssnar på radio och plötsligt säger en röst att det enda han behöver göra för att alla hans drömmar ska gå i uppfyllelse är att skicka tio dollar till någon kyrka i Los Angeles.

Men är det någonting livet har lärt mig så är det att när någonting ser för enkelt ut för att vara sant, så är det i regel varken enkelt eller sant.

Givetvis går det inte alls att boka tid i appen, inser jag efter att ha laddat ner den och loggat in med bank-id.

Men det erbjuds ett alternativ. Det går att ringa och boka. Jag kommer efter en halvtimme fram till en kvinna som tar mina personuppgifter och sedan meddelar att systemet ligger nere och att jag får återkomma i morgon.

– Kunde du inte sagt det från början i stället för att först ställa massa frågor? undrar jag.

– Vi har våra rutiner, svarar hon och lägger på.

Jag minns inte när jag tröttnade på det politiska styret i region Stockholm. Men jag kommer tydligt ihåg att jag blev förbannad när Röda Korset efter drygt 20 framgångsrika år förlorade uppdraget att rehabilitera människor som blivit torterade.

Personer som har blivit torterade förlorar ofta tilltron till sina medmänniskor och kommer dessutom inte sällan från länder där invånarna på goda grunder inte litar på myndigheter.

Med Röda korset, ett av världens starkaste varumärken för att tala räknenissesvenska, är det en annan sak.

Nu hade några charlataner som aldrig hade arbetat med människor med den här sortens psykiska skador vunnit en upphandling.

De hade lagt ett bud som var en kvarts miljon lägre än Röda korset, småsmulor i landstingets mångmiljardbudget, men politikerna nappade, det var så futtigt, så småaktigt, så respektlöst mot dessa traumatiserade människor.

Någon tipsade mig på twitter om att det står en vaccinationsbuss på Medborgarplatsen. Den skulle öppna tio i förmiddags. Jag var där 20 över. Kön var redan ansenlig.

– Hur lång tid tror du det tar, frågade jag en funktionär som stod och frös.

– Det tar nog tid. Jag fick just veta att det inte kommer en sjuksköterska förrän klockan elva, svarade hon.

Jag beklagar mig på twitter. Folk som bor i andra delar av landet svarar att det har fungerat perfekt för dem. Östergötland, Skåne, tid finns nästa dag.

Dos ett och två fungerade för mig också. Min vårdcentral hörde av sig och erbjöd vaccin. Det kanske kan gå även denna gång?

Nix, lyder svaret efter ytterligare en evighetsväntan i telefon.

Röda korset överklagade resultatet av upphandlingen och vann över de imbecilla politikerna i domstol.

Men region Stockholm har fortsatt att utmärka sig. Ett klassiskt sjukhus såldes till några läkare för en spottstyver. Några år senare krängde de det vidare och blev mångmiljonärer.

Eländet kring Nya Karolinska ska vi bara inte prata om och för någon vecka sedan läste jag i tidningen om hur SL tvingats betala en halv miljard till ett italienskt bolag.

Företaget skulle byta signalsystem i tunnelbanan, det gick inget vidare, SL bröt till slut kontraktet och fick hosta upp alla dessa skattebetalarmiljoner som straff.

Jag går tillbaka till Medborgarplatsen på eftermiddagen. Två långa köer. En för hälsodeklarationen, den andra för sprutan.

– Jag fick höra att det tar två timmar, säger mannen som står sist i kön.

Det är en ärrad veteran vars dialekt skvallrar om något slags finskt ursprung. Han meddelar att han tänker stå kvar.

Det är någonting speciellt med människor som kommer från länder som har härjats av krig och elände. Den här mannen var inte ens född då vinterkriget rasade, men det är som att det finns nedärvda, kollektiva minnen.

Jag känner igen mannens stoiskhet från mitt andra hemland, Irland. Människorna där är av samma sort, de biter ihop, härdar ut.

Jag ställer mig i kön. Men då det har gått 20 minuter utan att den rört sig nämnvärt inser jag att detta nog inte är någonting för mig.

Går in på appen igen. Nu kan jag plötsligt boka. Det finns en tid i Norrtälje om en vecka. Loggar ut.

I somras bestämde sig regionledningen för att arbeta fram en långsiktig plan för den fortsatta vaccinationen. Är det detta som är resultatet av tankemödan?

Anna Kinberg Batra, moderaten, är framförallt känd för att i en valrörelse för länge sedan ha sagt att ”Stockholmare är smartare än lantisar”.

Jag har alltid tänkt att hon hade klarat sig från att bli utskrattad om hon bara formulerat sig annorlunda; åtskilliga är de kommunalråd i glesbygd som har vittnat om hur kommunerna bekostar utbildning av de unga, bara för att se hur de mest drivna och ambitiösa försvinner till storstaden så fort de kan.

Efter en halvtimme är jag ännu inte framme vid hälsodeklarationen. Det är kallt, vinden är kärlekslös, det börjar skymma.

– Adjö, säger jag till mannen framför mig.

– Jasså, du ger upp, svarar han på sin vackra finlandssvenska dialekt.

Appen igen. Nappar på en tid den 24 januari på ett ställe vid Hötorget.

Kinberg Batra hade fel. Jag hade fel.

Den enda tänkbara förklaringen till att vi stockholmare inte har röstat bort klåparna som styr regionen är att vi är dummast i Sverige.

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

LÄS VIDARE

Senaste nytt om coronaviruset

ÄMNEN I ARTIKELN

Coronapandemin

Politik

Medborgarplatsen

Anna Kinberg Batra

Vaccin

Upphandlingar

Röda Korset