Mejla

Malin Wollin

Sorry är naturligt som en mammakropp

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

Det var en gång när jag satt på golvet i vår tvättstuga och grät.

Stirrade in i tvättmaskinstrumman gjorde jag, försökte fokusera på ett av hålen, kan jag krypa in där och dö? Kan jag stänga luckan bakom mig, bli en söndrig mammaboll och fara runt.

Jag grät av ångest för ett barn. Som ett barn. Fast det är inte sant, jag grät som en vuxen, och det är den ondaste gråten.
När barn gråter kan det bli bra igen. Vuxen gråt är så mycket andra sidan av den brända bron, när allt är förbi förgäves förbrukat och förtvivlat. Kan jag få ångra att jag föddes och fanns och växte upp till en person som valde att få inte bara ett utan fem barn.
Har ni läst mig skriva att det sannaste som sagts om barn lät ”Du är aldrig lyckligare än ditt olyckligaste barn.”

Däri ligger begränsningen.

 

När en människa kommer hem kan hon lämna det som är jobbigt utanför dörren en stund. När en mamma kommer hem och har ont av barn och barnen är på samma sida av dörren, hur är det då tänkt att det ska fungera? När kan vi lämna smärtan vi känner inför våra barns liv? När vi dör?

Okej, då ses vi då. Då, när jag är död, då ska jag andas från djupet av lungan, för nu är det väldigt mycket kippa efter syre medan livet öser av jord är du kommen i en grop över mitt tunna nordiska hår. ETT HÅL SOM JAG GRÄVDE.

Inget gör mer ont än det ontet den vuxna känner för den lilla. Den lilla personens gråt, barnet som var jag, barnet som är mitt barn, kan aldrig komma upp i den smärta man som vuxen häller i den nya individen. Man känner barnets ångest och utsatthet och ledsenhet, sedan adderar man allt man samlat på sig av litenhet och övergivenhet och sorg ovanpå barnets självupplevda. Det är många känslor. Det är för mycket.

 

Jag minns inte hur det luktade i min tvättstuga, jag minns inte om ”något gick sönder inom mig”, jag minns inte ens hur betongen kändes mot rumpan. Jag minns bara att jag tänkte att jag ångrar att jag fick barn. För sedan du skaffat barn finns ingen väg ut.

Försök att inte föra över för många av dina dåliga drag, försök att göra barndomen ljus, knäpp dina händer över barnbibeln du trodde på när du var osnuten. Hoppas att det är som Lennon sa, att om allt inte är okej i slutet så är det inte slutet.

Det ska sluta i dur för mina barn om jag så dör och gör allt möjligt våld på mig själv. Våld på mig själv för dig, och jag älskar att du vill att jag bär dig från cykeln till dörren, och jag älskar att du vill ha den begagnade kappan jag köpte på Tradera, och jag älskar att det ibland känns som om du tycker att jag har något att komma med, och jag älskar när du släpper garden och ropar in i mig för en ny sago-cd men egentligen var det en kram.

Den gången när jag smög naken in för att släcka lampan och du slog upp ögonen och väste disgusting. Vill alltid vara disgusting för dig, det är min bästa kroppskänsla näst efter amning, men disgusting består och tilltar!

 

Sorry, allt gick åt helvete heter en podd med Fredrik Söderholm och Ola Rapace.

Den tänker jag då rakt inte lyssna på. Men sen kom jag på att jag älskar Fredrik så då lyssnade jag i alla fall.

Hela podden är en tvättstuga och en trumma med hål och de hålen sitter i mitt hjärta när lyssningen är över. Uppgörelser med föräldrar som känner så mycket ångest inför det misslyckade föräldraskapet att de gömmer sig under skräp i skogen eller backar barfota och svärandes ut i trappuppgången.

Fredriks och Olas samtal är lika smärtsamt och naturligt som en jätteful mammakropp som med skrynklig tutt gör the backwalk of shame ut ur barndomens sago-cd med ”Pettson tältar” som alla barnen har somnat till. För det var väl bra ändå, att vi gett alla barnen samma kulturella arv, att de har olika syn på att växa upp med mig men att alla minns katten Findus i mörkret.

Och ändå. Ändå är det inte de uppslitande mötena, vråldjupet i deras bekännelser eller ens det där om runkpappret.

Det är lyssnandet. De är tysta och lyssnar på varandra. Ingen mening kan bli för lång.

Ljudet av deras lyssnande tar jag med mig. Mitt och deras. Fredriks isblå ögon, uppsynen renare än tvättmaskinens trumma efter vittvätt 90.

Förut hände det att folk frågade om jag ville ha ett sjätte barn.

Eh, nej.

Sedan kom Fredrik.

 

Av: 

Malin Wollin

Publisert:

LÄS VIDARE

De är tvungna att lära sig hur ett tantliv ska levas

ÄMNEN I ARTIKELN

Familj

Föräldraskap

Ångest

Ola Rapace

Fredrik Söderholm