Mejla

Peter Kadhammar

Prins Carl Philip hade oturen att födas i en ogin håla

Foto: TT
Prins Carl Philip och kompanjonen Oscar Kylberg.

Prins Carl Philip och hans kompanjon Oscar Kylberg har ett designföretag tillsammans. I en bilaga till den brittiska tidningen Financial Times ser jag en en bild av dem klädda i mörka tröjor och mörka byxor, välansade skägg och med groteskt överdimensionerade klockor på handlederna.

Två män som signalerar att de är ytterst coola alltså.

Det är totalt ointressant.

Det intressanta är att Financial Times tar prins Carl Philip på allvar.

Tidningen är världens mest prestigefyllda. Washington Post och Wall Street Journal är lättsamma publikationer för den breda massan jämfört med Financial Times som vänder sig till världens storkapitalister och toppolitiker. Åtminstone förr om åren ilade taxibilar omkring i Stockholmsgryningen för att leverera färska Financial Times till herrar och damer i den välinformerade samhällstoppen.

När populasen kopplar på televisionens morgonprogram läser eliten djuplodande artiklar om vad som verkligen pågår.

 

Financial Times har en helgbilaga som heter "How To Spend It". En passande titel för läsare som har så mycket pengar att de inte vet var de ska göra av dem. Bilagan har fasta avdelningar med vinjetter som "Esteten" där någon förmögen arkitekt eller modeskapare talar om sin konsumtion:

"Senaste tillskottet i min garderob är en kritstrecksrandig kostym av min skräddare i Toscana..."

Denna tidskrift för världens rikaste och mäktigaste publik skriver alltså om Carl Philip och Oscar Kylberg och deras nya kollektion för det danska prestigeföretaget Georg Jensen. Kollektionen består av kaffe- och tekannor, en sockerskål och annat, allt i rostfritt stål.

"How To Spend It" är sannerligen ingen samhällskritisk tidskrift men det är heller ingen slafsig fjäsktidning. Artiklarna handlar om kvalitet och konsumtion för världens överklass.

Där platsar alltså Carl Philip.

Jag nämner detta för kolleger.

– Det vet väl alla att han bondar med begåvade människor, säger en.

– De fjäskar väl för att han är prins! säger en annan.

 

Jag minns hur Carl Philip för sex år sedan var centrum för en otroligt pinsam skandal. Han presenterade ett gnistgaller som sin egen skapelse. "Slottet brinner" kallade han gallret. Sedan avslöjade tidskriften Form att prinsen inte alls var upphovsman, en anonym grupp designers hade skapat gnistskyddet.

Prinsen hade alltså uppträtt i lånade fjädrar.

Och nu porträtteras han i en global prestigetidning. Han har varit med och skapat en kollektion för ett av världens berömdaste designföretag.

– Vi påverkas av allt omkring oss – vare sig det är samtal, något vi läst eller som vi sett när vi varit ute och promenerat, säger Carl Philip om den skapande processen.

De bägge kompanjonerna ringer varandra ständigt, samtalen kan vara några sekunder – en idé som ska dryftas, ett infall som den andre måste få höra.

– Dialogen mellan oss upphör aldrig.

 

Tänk om Financial Times har rätt och de svenska belackarna fel?

Carl Philip är en man som fötts in i en gyllene bur, tänk om han har grubblat och sökt en framtid. Han har inte haft det lätt, dyslexi finns i familjen.

Vem är jag? Vad kan jag? Vad kan jag lära mig?

Han sökte sig till design precis som gammelfarbror Sigvard Bernadotte.

I likhet med de flesta andra har jag ingen aning om den inre dynamiken i designföretaget Bernadotte & Kylberg.

Men tänk om:

...Carl Philip faktiskt är bra på det han gör.

...han är en kunglighet som faktiskt skaffat sig ett riktigt yrke.

...han faktiskt på sikt skapar större glans åt det svenska kungahuset än någon annan av dess nuvarande medlemmar.

Vilken otur han har.

Att vara född i en håla där du inte ska tro att du är något, gör dig inte märkvärdig och har du en gång gjort bort dig blir du aldrig förlåten.

 

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM