Svenska storstadsbor är ett lättstört släkte

Foto: TT
Den svenska klimataktivisten Greta Thunberg leder en grupp franska studenter i en protestmarsch i Paris i februari 2019.

Just uppkommen ur tunnelbanan möts jag av en gigantisk mobb med människor som rör sig i makligt tempo på gatan som jag står i begrepp att korsa. Skyltar och banderoller, ett par fackförbund jag känner igen, och en äldre man i hatt och mustasch som ropar slagord i en megafon. Det är tisdag och lunchtid och Frankrikes pensionärer demonstrerar över hela landet mot den nya pensionsreformen.

Efter ett par minuter hittar jag en lucka och smiter igenom tåget – ”pardon, ursäkta” – knappt försenad till mitt lunchmöte.

 

I samband med den globala klimatveckan i slutet av september beklagade sig några genier på sociala medier över att demonstrationstågen saktade ner biltrafiken i Göteborg. (Jag försöker minnas, visst var det ungefär så satir såg ut när den fortfarande hade en funktion?)

Att svenska storstadsbor är ett lättstört släkte står alltmer klart. Nattklubbar och fotbollsplaner får klappa igen efter klagomål från grannarna. En rulltrappa ur funktion i tunnelbanan kan piska upp ren medborgerlig ilska på sociala medier. Vi förväntar oss att allt ska flyta jämt, utan uppehåll.

Nästan varje lördag i över ett år har Gula västarna blockerat innerstadstrafiken i Paris. Stora delar av centrum är avstängt, kollektivtrafiken gör inga stopp här. Folk suckar lite, tar omvägar för att ses och gör planer på annat håll.

Att leva i Paris är att anpassa sin vardag efter manifestationer. I mitt eget kvarter tågar ett femtiotal papperslösa för uppehållstillstånd varje fredag med flygblad, trummor och sång. I helgen som gick deltog 75 000 fransmän i en demonstration mot att lesbiska och ensamstående kvinnor ska tillåtas göra artificiell inseminering. Veckan före demonstrerade klimataktivister, Gula västar, pensionärer och anställda inom fransk el, samtidigt som all buss- och tunnelbanetrafik stod stilla, eftersom de anställda inom Paris kollektivtrafik gått ut i strejk. Parispolisen är så utarbetad efter det senaste årets alla manifestationer att de själva demonstrerade mot sina arbetsförhållanden i början av oktober.

 

Det är inte lätt att överblicka hur många demonstrationer som anordnas i Frankrike, men statistik från 2009 berättar att 3 000 genomfördes bara i Paris det året. Nya studier om Gula västarna-rörelsen beskriver sammanhållningen och de nya vänskaper som uppstått i rondeller och demonstrationståg som avgörande för rörelsens ihärdighet. Förutom att vara heligt arga och ekonomiskt desperata har människor över hela Frankrike fått en ny familj att räkna med. Från arbetslös och meningslös till grupptillhörighet och delad ilska.

Ingen illustrerar denna resa från individuell isolering till kollektivets kraft bättre än världens just nu mest berömda demonstrant Greta Thunberg, som gick från depression och hemmasittande till att starta en global rörelse utan motsvarighet.
Scenerna från världens alla hörn på fredagarna visar att människor fortfarande behöver träffas för att ge sin kamp konkreta former och visa med sina kroppar hur många de är.

 

Jag tillhör de som tycker att demonstrationer fyller en fin funktion, men vare sig gillar att gå i tåg eller ropa i grupp. Det går liksom på tvärs med mitt yrkesval och dessutom kommer det alltid nån jävel och ropar någon ramsa man inte riktigt ställer upp på.

Men, som en berömd fransman hade uttryckt saken: Jag hatar kanske dina åsikter och stör mig på dina förenklade slagord, men jag är ändå beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.

Så långt vill jag inte gå. Men jag kan åtminstone stå ut med att sitta fast i kollektivtrafiken och bli några minuter sen till lunch.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM