Mejla

Oisín Cantwell

Vi måste ta hand om dem som går in i destruktiva liv

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

En enstörig tonårspojke är aktiv på märkliga forum på nätet, har till­verkat sprängmedel sedan han var tio och misstänks för att ha placerat ut bomber i förskolor, varav en skadat en liten flicka svårt.

Vad hade hänt, vem hade han blivit, om inte polisen upptäckt honom?

Frågan är omöjlig att besvara, men vi behöver inte åberopa Utøya för att inse att det är viktigt att prata om de udda ungdomar som fördriver sin fritid i en skuggvärld.

Vad vet vi?

Vi vet att någon har placerat ut försåtminerade bomber på lekplatser, uppenbarligen med förhoppningen att skada barn, möjligen rent av att mörda dem. 

Vi vet även att den anhållne 15-åringen tillverkat spräng­ämnen sedan han var tio och poserar på nätet med en konstruktion som han kallar ”älskade bomb”.

Så långt skulle det inte behöva vara någon fara. Ungar har alltid lekt, experimenterat, tänt eld på papperskorgar, ägnat sig åt hyss som inte alltid är helt nyttiga för dem själva eller omgivningen.

Men när ett fyraårigt barn ligger på sjukhus med allvarligt skadade händer talar vi inte längre om busstreck.

Jag har ingen aning om hur starka bevisen är. Pojken kan vara oskyldig, sådant har hänt tidigare, även om jag inte tror att en åklagare anhåller ett barn på hur lösa grunder som helst.

Vad finns att säga om miss­tankarna stämmer? Det är, om inte annat, märkligt att pojken kunnat driva djupare in i sina fantasier under så här pass många år utan att någon reagerat.

Kanske ville han hämnas på vuxenvärlden. Han tycks under alla omständigheter inte riktigt ha förstått vad hans handlingar kan leda till, vilket en normal femtonåring klarar.

De vuxna har inte förstått, inte sett signalerna. Om detta har experter inom psykiatrin varnat gång på gång: det händer hela tiden.

Psykiatrin utvecklas och hittar nya metoder att arbeta med barn som fastnat i farliga beteenden. Men det är omöjligt för experterna att springa runt på dagis och skolor och leta efter dem som behöver hjälp.

Föräldrar har givetvis ett ansvar. Och personalen inom skola och barnomsorg måste bli bättre. De får utbildning, de flesta av dem är mycket duktiga, men det finns ännu brister.

Barnpsykologer jag pratar med pekar på stora barn­grupper och en optimism om att treåringar blir bättre av sig själva.

Finland har två skolmassakrer. Norge har sin Anders Behring Breivik. Jag menar inte att den här pojken skulle ha ställt till med något liknande. Den risken är försvinnande liten. Men han tycks, precis som mördarna i våra grannländer, ha levt i en parallell värld.

Efter vart och ett av dessa tre fasansfulla dåd har frågan ställts: kan det här hända i Sverige?

Frågan är befängd. Norge och Finland är socialt, kulturellt och ekonomiskt länder som mycket påminner om Sverige. Det som händer i Helsingfors eller Oslo kan inträffa i Stockholm.

Sverige har inte drabbats av massmord på skolor. Inte heller av Breiviks terrorism. Men vi har våra lasermän och en mordstatistik beträffande

ledande politiker som påminner om Israel.

Vi kommer aldrig att kunna skydda oss helt. Men vi måste bli bättre på att upptäcka barnen som flyr in i destruktiva fantasier och i internets under­vegetation lär känna likasinnade som hyllar och utvecklar dem.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN