En konkurrensfördel - mot alla odds

1 av 2 | Foto: Colourbox
Glödlampan var för hållbar.

Vi som älskar prylar, verktyg och maskiner vet en sak:

Förr eller senare går allting sönder.

Det har med naturlagarna att göra. Inget – troligen inte ens universum – är för evigt. Allting strävar efter kaos.

Men sedan lång tid tillbaka har de som tillverkar grejerna vi använder slutat anstränga sig för att göra saker och ting hållbara. Än värre: i många fall bygger ­fabrikanterna till och med in fel och brister för att prylarna ska sluta fungera efter en viss tids användning.

I början av förra seklet var den genomsnittliga brinntiden på glödlampor 2 500 timmar. En kartell bildades och brinntiden bestämdes till ­1 000 timmar.

1924 var den amerikanska bilmarknaden mättad. Då infördes systemet med års­modeller.

1932 föreslog den amerikanske fastighets­mäklaren Bernard ­London att staten skulle ­be­stämma hållbarhetstid på allt som såldes, och att konsumenterna därefter enligt lag ­skulle tvingas skrota eller lämna tillbaka produkterna, även om de fortfarande fungerade.

Allt för att få i gång ekonomin och häva ­depressionen.

I dag ska konsumentgrejerna gå sönder lätt och vara omöjliga ­eller olönsamma att laga. Redan när de byggs får kapitalvaror ett inbyggt, planerat åldrande, ett förut­bestämt dödsdatum.

Genom att använda sämre material i känsliga delar, och/eller genom att sätta in ett datachip kan ingenjörerna begränsa livstiden för en diskmaskin, damm­sugare, tv eller värmepump för att konsumenten ska köpa nya grejer.

Volvos marindieslar för fritidsbåtar kostar hundratusentals kronor. Men de har ett så kallat ­”design life” på bara 800 timmar. Dreven är byggda för att hålla ­ännu kortare tid. Konkurrenterna gör likadant.

Skrivare programmeras för att prestera sämre om användaren ­inte använder originalbläck­patroner, och för att dö efter viss användning. Bilar byggs med kamremmar som är svindyra och krångliga att skifta, men likväl måste bytas långt innan motorn börjar ta slut. Det kallas eftermarknad, och är ett system som gör varan mycket dyrare för kunden än själva inköpspriset.

Mobiltelefoner ska vi inte prata om.

Går det att göra något åt denna kapitalismens avigsida?

Kanske. Som första land i världen fick Frankrike nyligen en lag som tvingar tillverkare att redo­visa produkternas förväntade livslängd, och hur länge det ska finnas reservdelar. Böter väntar den som inte lyder.

Lagar löser som bekant inte alla problem. Om de inte tillämpas ­betyder de lite, eller ingenting. Men om konsumenterna krävde att få vetskap om beräknat dödsdatum för de kapitalvaror de ska investera i så kanske någon eller några tillverkare skulle inse att det, mot alla odds, kunde vara en konkurrensfördel.

Ärlighet brukar ju vara längst.

Rädda sjöliv

Foto: Sjöräddningsällskapet

Makarna Stig och Elisabet Johansson var inga seglare ­eller båtmänniskor. Men de skänkte och testamenterade sammanlagt 30 miljoner ­kronor till frivilligorganisationen Sjöräddningssällskapet. ­Skälet: 90 procent av de ­insamlade medlen går till ­direkt till ändamålet, att ­rädda liv till sjöss.

Rädda mer ...

I morgon, lördag, namnges en ny tolv­meters räddningsbåt som byggts för delar av makarna Johanssons pengar. Det blir stor räddningsuppvisning och massor med andra aktivi­teter under dagen också. Alla är välkomna till Sjöräddningssällskapets station­ i Arkösund!

avRobert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM