Mejla

Peter Kadhammar

I det nya samhället får vi mindre tid till det vi behöver mest

Publicerad:
Uppdaterad:

Det finns en enda omständighet i våra liv som vi inte kan påverka, som vi inte kan rationalisera och göra effektivare.

Dygnet har 24 timmar. Det är den tid som är given. Arbetar du mycket har du mindre tid till annat. Arbetar du o c h har barn har du ännu mindre tid till annat.

Arbete, barn och vad vi i övrigt ägnar oss åt är val vi gör. Men det är val inom en snäv gräns som det övriga samhället sätter upp för oss.

Vi lever i ett överflöd men prylarna väljer oss lika mycket som vi väljer dem. Den som i dag vill leva utan dator och utan mobiltelefon är en kuf, en särling som ställer sig vid sidan av samhället.

Så vi jobbar och sliter och förvånas över hur snabbt utvecklingen går och hur mycket prylar som kommer hela tiden. Dem måste vi ha.

De av oss som har jobb arbetar mer. Sam­tidigt har andelen av befolkningen som är i sysselsättning minskat sedan krisen i början av 1990-talet. Det brukar sägas att vi har hämtat oss. Det har vi inte. 1990 låg sysselsättningsgraden på 83 procent. 2011 låg den på 75.

Det är en så dramatisk förändring att vi kan tala om ett nytt samhälle. Det är den andra samhällsomvandlingen på ett par generationer.

Den första var kvinnornas intåg på arbetsmarknaden. Det skedde på 1960- och -70–talen och medförde kvinnornas frigörelse och att Sverige blev ett av världens mest jämställda samhällen.

Det innebar också att den genomsnittliga ­arbetstiden för småbarnsföräldrar ökade med tio timmar i veckan, enligt Jörgen Larsson, ­doktor i sociologi vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.

Han säger att den ”tidsmässiga välfärden” minskar. Vi har allt mindre tid till det som vi ­alla säger är det viktigaste, barn, vänner, föräldrar. Varandra.

En dumskalle skulle kunna säga att den tidsmässiga välfärden i alla fall har ökat för den del av befolkningen som inte har arbete. Så är det naturligtvis inte. Att inte kunna försörja sig är att leva i permanent stress.

Samhället har kluvits i två grupper som ­bägge lever under ökande press. De med ­arbete arbetar mer, de utan sätts under allt större tryck.

När vi kopplar av gör vi det för oss själva. Vi glor in i dataskärmar. Det finns det statistik på. Vi tittar till och med mer på teve. Vi är rikare än någonsin och lever i det artificiella skenet från bildskärmar. De ambitiösa bland oss rycker upp sig och tar en joggingrunda – för att orka! – och dånar i säng. För att sova.

Samtidigt påstås att vi lever i samhälle ­präglat av den största valfrihet. Det är lika lögnaktigt som nyordet ”kvalitetstid”, en språklig horrör som avslöjar att du saknar tid.

Du kan välja mellan Mac och pc, mellan att se på Aktuellt eller ett skitprogram på sexan, att låna pengar till samma ränta i Swedbank eller Nordbanken. Och du går i samma riktning som alla andra, trött efter allt längre arbetsdagar, utmattad därför att du saknar arbete, och sex är knappt att tänka på. Vem har ork och tid för sånt.

avPeter Kadhammar

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM