Hennes ögon är så tomma

KOLUMNISTER

Jag har mött kvinnor som Bobbys mamma förut - i flyktingläger

Det är svårt att inte börja gråta när bilden på Bobbys döda kropp visas i rättssalen.

Huden är avskavd vid ena knäet. Han är mager, som pojkar är i den där åldern då de skjuter i höjden. Liten och värnlös ligger han på en vit filt.

Rättsläkaren i vittnesbåset talar om blodutgjutelser och hudavskavningar. Språket är skrämmande kliniskt när experterna ger sitt utlåtande, men det gör det hela mer hanterbart.

Mamman sitter helt stilla på sin plats. Det här är alltså kvinnan som hjälpte till med att tortera i stället för att värna om sin son och fly. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men mamman som sitter bredvid sin prydliga advokat verkar enbart tillintetgjord.

Kroppen är mullig under den grågröna träningsoverallen, ansiktet koppärrigt och svullet. Det korta mörkbruna håret ser nytvättat ut och är fäst bakom öronen. Det är svårt att förstå att hon är 30, hon verkar vara minst femton år äldre.

Och ögonen är skrämmande tomma.

Hon påminner om kvinnor jag mött i flyktingläger och som har sett sina barn dö, blivit fördrivna eller våldtagna.

De har haft samma tonlösa röst då de redovisat sina traumatiska upplevelser. Oförmögna att ta in verkligheten har de flytt in i en plats, djupt inne i sig själva, där ingen kan skada dem mer.

Bobbys mamma verkar ha gjort samma sak. Kanske är det också skälet till hennes sömngångaraktiga sätt, eller är det de lugnande tabletter hon äter?

Hon ser knappt på rekonstruktionsfilmen när den visas i rättssalen. En docka, lika stor som Bobby, läggs på marken och täcks med snö.

På filmen berättar mamman om hur de band fast pojken vid stolen, hur huvudet böjdes bakåt och sedan tejpades fast vid ryggstödet.

På andra sekvenser berättar hon om hur Bobby tejpas fast i sängen där han får ligga en hel natt. Och hur han får stötar från ett elstängsel.

En polis lägger dockan på det sätt hon beskriver. Det blir till en skräckfilm utan Bobbys skrik och gråt, allt som hörs är vindens brus i kamerans mikrofon.

En expert på termofysik vittnar om hur kroppen kyls ned, men kan inte säga exakt när Bobby dog.

Bilderna från obduktionen visar blåmärken på Bobbys arm. Rättsläkaren säger att han utsatts för allvarligt men inte dödligt våld.

Ingen kan ge de svar som alla söker. Vem är skyldig? Vad är sanningen? Hur i helvete kunde de göra så här mot ett litet barn?

Styvpappan sitter på sin plats och skriver i ett block. Skäggig och tunnhårig med ett guldhalsband runt halsen gör han sig mån om att verka upptagen.

Tidigare har han försökt tona ned sin egen roll, han nekar och skyller på mamman. Säger att Bobby efter att han blivit täckt av snö var på gott humör och sedan sprang upp på rummet och liksom dog av själv.

Han låter som kvinnomisshandlare, de har aldrig gjort något utan bara stått ut med den jobbiga kvinnan.

Misshandel handlar om att isolera och bryta ned. Bobbys mamma har anklagats för att hon stannade kvar och inte flydde med sin son.

Men starka kvinnor med ett stort kontaktnät som Maria Carlshamre och Pernilla Wahlgren stannade länge kvar i misshandelsförhållanden utan att kunna bryta sig loss. Bobbys mamma har en begåvningsstörning och var ensam i en stuga på landet. Vart skulle hon ha tagit vägen?

Jag säger inte att det är en ursäkt för hennes handlande, men kanske en förklaring.

Det gör ont att lyssna på vad de gjorde med Bobby. Psyket värjer sig, man vill stänga av, hitta förklaringar som kan trösta och försäkra sig om att något liknande aldrig kan ske.

Kanske är det exakt detta som är felet, denna mänskliga ovilja att inse hur människor kan bete sig. Misstankar om att barn far illa rationaliseras bort, man hoppas att det ska ordna sig.

Förhandlingen i Eksjö tingsrätt visar att så inte är fallet.

Läs mer

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM