Världen behöver fler som bryr sig

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag kallar dom för Hjälparna.

De dyker upp från ingenstans, precis när du tror att allting är slut. Att du har förlorat allt. De presenterar sig inte och du får aldrig någonsin veta deras namn.

Du ser dom bara denna enda gång. Aldrig mer.

Kanske är du i en kris. Nej, förmodligen kämpar du med någonting ännu mer intrasslat, något ännu mer bottenlöst. Hur som helst. Det är kört.

Och det är nu som Hjälparen dyker upp. Det kan vara vem som helst. Personen bara finns där. Alldeles bredvid dig.

Och säger de rätta orden. Två, tre meningar bara. Något enkelt. Något som vänder allt.

Jag har mött många sådana där Hjälpare.

En gång satt jag på bussen till Sundbyberg och grät. Och jag hade anledning att göra det. En skilsmässa. Ett barn. Ett nytt förhållande som var som en skenande torktumlare. Inget jobb. Pank.

Hjälparen satt på sätet bredvid mig. Ett slitet fyllo med en tygkasse i knät. ”Var inte ledsen”, hörde jag honom säga. Han såg aldrig på mig, stirrade bara ut mot några rosafärgade moln. ”Det är hårt där ute i apparaten”, fortsatte han. ”Och det får du nog lära dig att leva med”.

Enkelt sagt, kan man tycka.

Men det räckte.

Det räckte för att jag skulle fatta att lite motgångar fick man ta. Livet var så konstruerat. Det ingick i konceptet. Uppdraget.

En annan gång var halvtimmen efter att jag fått mitt cancerbesked. En sjuksyster skulle sticka mig i armen, men jag bara snorade, hulkade och skrek. Plötsligt la hon sprutan åt sidan, tog mina båda händer mellan sina och sa: ”Jag hoppas att det går bra för dig”.

Minns att jag gillade det där. Inga floskler. Inga övertoner. Ingen kluckande tröst.

Enkelt sagt, kan man tycka.

Men det räckte.

Det räckte för att jag under en mikrosekund skulle känna mig varm i stället för – kall.

Men varför rinner de här Hjälparna upp i skallen just nu? Jag vet. I veckan har jag suttit och svarat i Aftonbladets Ettan-telefon och det har varit mycket Libanon, det har varit mycket bomber, vårdnadstvister och desperation. Och plötsligt slår det mig – hur mycket Hjälpare är jag? Inte mycket.

Vad säger man?

Ja, vad skulle du säga till en människa som av någon anledning kröp längst ute på den yttersta darrande tråden?

Hur får man till det? Hur får man till de rätta orden? Den raka elden.

Enkelt, kan man tycka.

Men det är svårt. Jättesvårt.

Monica Gunne

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN