En livscoach hittar ditt sanna jag

KOLUMNISTER

Morotsskal, vattensjuka makaroner, svettiga ostrester, något som kanske kan vara äggvita. Kanske något annat. Och det är när jag sticker ned handen i diskhon för att flytta det där till slutförvaringen som hon dyker upp i radion. Livscoachen.

"Du måste visualisera dina livsmål och våga bejaka

dina passioner."

Det här, sörrni, är senaste grejen. Ett tag var det primalskrik. Sen fanns ju Järnhans. Och färganalys och aromterapi och yoga och jogging. Det dök upp stajlister och supernannys och Oprah och Doktor Phil. Men det här är übermodellen. Allt i ett. En coach för hela livet.

Positivt. Operativt. Individualistiskt. Kaliforniskt. Det vill säga oemotståndligt. Och, mycket riktigt, det trånga Billybokhylleklädda vardagsrum som vi kallar Det Offentliga Rummet surrade snart av just detta. Livscoachen är veckans grej. Leende människor med vind i håret låter sig intervjuas. De har "hittat rätt", de har "funnit sig själva", de har "tagit sig tid".

Här snackar vi inga halvmesyrer. De har bytt klädstil och frisyr och jobb och lägenhet och hemland och partner och sexuell läggning. De måste alldeles uppenbart ha fått leta rejält innan de fann sig själva. Sitt SANNA jag. Men nu ... NU ... är de äntligen ÄKTA. Äkta, efter att deras livscoach hjälpt dem att snickra ihop rätt klädstil, frisyr, jobb, lägenhet, hemland, partner och sexuell läggning.

Men hej, hallå och stopp! Vad vet jag om vad som passar andra? Vad har jag med det att göra? Får man inte göra som man vill, kanske?

Svar: Inget, inget och jovisst. I tur och ordning. Men man får tvivla också. Man får stå med handen i morotsskal, vattensjuka makaroner, svettiga ostrester och äggvita och rysa, inte av det man känner mellan fingrarna, utan av det man hör från radion.

Låt mig uttrycka det så här: Drömmen borde ju vara att bara ha vänner av det slaget. ÄKTA och SANNA människor som HITTAT sig själva. Folk som är precis de personer de vill vara. Inga amatörexistenser, utan professionellt designade individer. Folk som inte är lyckliga av en slump, utan genom planering.

Drömmen borde vara att få bo i ett kollektiv med bara sådana fantastiska människor. Varje dag, från morgonmüsli till Letterman

i Z-TV.

Varför låter det då som en mardröm?

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM