Därför är vintertid ren idioti

KOLUMNISTER

När ni vaknar i dag begår ni en av årets största dumheter: Ni tar er Swatch eller Rolex från handleden och skruvar tiden tillbaka en timme.

Ni är inte ensam. Alla människor deltar i denna idioti. Vintertiden (som av petimätrar kallas normaltid) har infunnit sig.

Rena natta.

Ända sedan sjuttiotalet har jag en gång per decennium använt den här platsen i Aftonbladet till att anbefalla:

Behåll sommartiden året runt!

Det gläder mig, att jag i år inte bara kan åberopa sunt förnuft utan även Det Heliga Klimathotet. Elizabeth Garnsey vid Cambridges institute for manufacturing lade den här veckan fram en vetenskaplig uppsats i vilken hon påpekade det självklara:

Med mörkare kvällar använder vi mera elektricitet (ungefär fem procent) och alstrar därför mera koldioxid. (Enligt Cambridgerapporten 46 miljoner ton sedan reformen infördes 1971.)

Det sunda förnuftet hade redan innan dess sagt mig:

Vintertiden ger mer mörkerkörning tidigare på eftermiddagen. Detta vållar fler olyckor. (Storbritannien ser 104 fler dödsolyckor och 450 fler svårt skadade per år.)

Vintertiden skapar mera kriminalitet. Rån, inbrott och vandalism blir vanligare i mörker.

Vintertiden minskar barnens sunda lektid utomhus. Den är kort hur som helst med en sol som dyker ner bakom horisonten strax efter det den har gått upp. Men vintertiden knycker en timme.

Det är obegripligt, att jag inte redan har Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Brottsförebyggande rådet och Skolverket på min sida. Har de gått i ide?

Bristen på ljus har genom åren skapat besynnerliga reportersituationer.

Jag minns, när jag mitt i vintern reste i Tibet. Tibet lyder ju under Kina. Kina har bara en tidzon, Pekings, där kommunistpamparna håller till. Men Kina är i öst-västlig riktning ännu bredare än USA – och USA har fyra tidszoner, Hawaii oräknat. När solen har gått upp över Peking har den många timmars resa innan den når Tibet, som ligger hundratals mil västerut.

Jag var i huvudstaden Lhasa. ”När

ska vi börja jobba i morgon?” frågade jag min tolk. ”Inte före lunch”, svarade han. ”Vi måste vänta på att solen går upp.”

Jag fann mig i traktens sed. Jag steg upp och åt en tidig frukost. Klockan elva.

Ännu tydligare minns jag 1962 en resa till Pello i Tornedalen i nordligaste Norrbotten. Det var december. Jag hade med fotografen bilat från Luleå via Kalix och Haparanda. När vi var i Övertorneå hade vi fortfarande tiotals mil kvar. Vi skulle med ett reportage hedra Sveriges bästa morsa, framröstad av Bildjournalens läsare.

Kvinnan hade fött 16 barn. De var alla i livet. Alla hade det gått väl. Ingen hade blivit brottsling, ingen var arbetslös, ingen hade åkt fast för tjuvskytte eller hembränning. Alla var gifta. Barnbarnen var ännu fler till antalet. Det skulle bli tidernas gruppbild framför det rödmålade pörtet, där det i granskogen stod med snödrivor upp till fönsterkarmen.

Barnen hade strömmat till från Norrlands alla hörn, från Kirunas malmfält och Bodens fästning. Men bilden fordrade ljus. Mycket ljus. Det var klockan 13 som gällde. Men, som sagt, vägen var lång. Vi kom fram en halvtimme för sent. Ljuset hade stuckit.

Mamman sa: ”Vi få vänt ti i morron. Kom nu in och drick kaffe. Ni får sova här. Det gör inte stor skillnad om vi är 54 eller 56 i huset.”

Vi sa tack till Sveriges bästa morsa.

Men inom mig sa jag: Förbannade vintertid!

Som avslutning ber jag i ärendet att få citera Gud:

”Varde ljus!”

FOTNOT: Det är svårt det där med klockan. Hur ska man komma ihåg, om vintertid betyder att man ska ställa fram eller flytta tiden bakåt? Jag delar med mig av den tumregel jag lärt mig: Sommartid. Ställ fram klockan, utegrillen och utemöblerna. Vintertid. Ställ tillbaka klockan, utegrillen och utemöblerna. Det funkar. Er dator klarar det själv, liksom teven och videon.

ARTIKELN HANDLAR OM