Att tala illa om Sverige är en fin tradition

KOLUMNISTER

Visst ska man tala illa om Sverige. Det borde vara varje skribents plikt att vara kritisk inte bara till regeringen (”makten”), utan också till den breda massan och allmänna opinionen.

Man bör utgå från att majoriteten har fel och att tidsandan är unken, det är enda sättet att åtminstone försöka hålla sig fri.

Men eftersom de flesta skribenter – och andra i offentligheten – fikar efter beröm säljer de gärna sitt oberoende. Alltid finns någon grupp att ty sig till, en grupp som hyllar och lyfter sina författare och hatar sina motståndare.

Visst är det bra att tala illa om Sverige. Särskilt när regeringen och alla andra säger att man inte får det.

Jag sympatiserar inte med Katerina Janouch eller charlatanen Nils Bildt (efternamnet är taget, kan inte marknadsdomstolen fälla karlen för renommésnyltning?). Men de hysteriska reaktionerna på deras framträdanden visar att de petar på en böld som smärtar. Varför skulle någon annars bry sig?

En som verkligen talade illa om Sverige i utlandet, det var August Strindberg. Han lämnade hösten 1885 en serie betraktelser till tidskriften La nouvelle revue som inte tordes publicera angreppet. Småningom lyckades Strindberg få in texten i La revue universelle.

Han angrep kungahuset men också allmänna opinionen, feghet, medelmåttighet och den uppblåsta dumheten:

”Om man frånser temperaturen i Haparanda och Jönköpings tändstickor, finner han (svensken) aldrig i en europeisk tidning ett ord som berör hans eget arma land. För att ersätta detta sorgliga förhållande tycker svensken om att blåsa nytt liv i sina minnen från tidigare lyckliga epoker, han är galen i fosterländska fester, begagnar med frenesi varje tillfälle att få återvända till den nationella ärans stora tider; inte sällan sker detta på bekostnad av arbetet för framtiden.”

Det dröjde 95 år innan Strindbergs roliga nidskrift kom ut på svenska under boktiteln I Bernadottes land.

Förläggarna var Adam och Dorotea Bromberg, judiska flyktingar från Polen. Möjligen kunde de tydligare än andra se värdet av öppen kritik och samhällsdebatt.

”Sådan är svensken: ödmjuk, servil till synes; fåfäng och skrytsam i grund och botten”, skrev Strindberg.

Visst är det rätt att tala illa om Sverige. Bara den som är osäker på de egna argumenten fruktar kritik.

ARTIKELN HANDLAR OM